Fyra utvecklingsstadier

Jag skrev innan om ledarskap i vardagen och insåg sedan att jag kanske varit lite luddig i min formulering och skulle vilja ta ner det till en enklare nivå genom att gestalta fyra utvecklingsstadier man oundvikligen går igenom inför alla ”uppgifter” i livet.

Kommer du ihåg när du lärde dig att cykla?

1. Först var du exalterad och glad, äntligen skulle du få ta bort stödhjulen, äntligen skulle du få göra som storasyskonen, vännerna eller mamma och pappa. Ivrig satte du dig på sadel och tittade ner på pedalerna, kanske höll pappa i pakethållaren och hejade på dig. Ögonen var tyvärr fortfarande mot pedalerna och cykeln vinglade över hela vägen. Olyckan var framme och kanske även skrubbsåren på knä eller hand.

2. Nu är du inte lika glad längre. Dumma pappa ljög och sa att du skulle klara det. Dumma cykel som bara vinglar – det måste vara något fel på den. Dumma. Dumma. Dumma. Nu tänker du aldrig sätta dig på cykeln igen, på med stödhjulen så tänker du cykla så tills dem tillverkar cyklar som inte vinglar. Men pappa tillåter det inte utan vill att du försöker igen.

3. Du försöker igen och helt plötsligt vinglar det inte så mycket. Du vågar kolla upp och pappa ljög ju inte alls. Du kan. Eller kan du? Du söker bekräftelse och frågar om pappa håller i. Håller du pappa? Är jag duktig? Kan jag detta nu? Kan jag cykla som alla andra nu?

4. Tänk att du lärde dig att cykla, tänk att du nu är expert och kan cykla med pappa till skolan och får cykla med dina vänner när du vill. Du kan och mår bra. Du kan inte ens minnas när du inte kunde. Du är en cyklist nu.

Nu var det här grymt förenklat och jag skriver inget om hur du hittar eller känner igen ett utvecklingsstadie samt vilket typ av ledarskap du bör använda för att nå från stadie 1 till stadie 4. Och det knepiga kommer in när du ska hantera tillbakagångar som oftast sker till stadie 2 – hur gör man då?