Mona Jansén

Dog din katt för två dagar sen?

Postad: 22 december, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Åsikter, Frågeställningar, Jag, Jobb | Kommentera

”Du är en person som gilla att erbjuda det lilla extra för att överträffa kundens förväntningar” står det som analys i ett av mina servicetester och jag nickar instämmande. Ja, det gillar jag annars hade jag inte valt att jobba med service. Många inom handeln är som jag, vi gillar att tillgodose behov, vi svarar inte nej på frågan om en viss vara finns utan vi erbjuder en annan om den skulle vara slut eller inte ingå i sortimentet, vi skojar, vi lyssnar och vi säljer.

I dem allra flesta fall är kunder, gäster eller besökare i butikerna vänliga, glada och snälla men på sistone har jag märkt en ökad acceptans för att behandla säljare, expediter, kassafolk eller lagerpersonal, butiksfolk, helt enkelt som lägre stående människor. Som mindre värda. Som personer som inte är värda respekt. Som om vårt yrke inte spelade roll.

Vår vardag ser inte ut som er. Våra helger ser inte ut som era. Våra veckor är upp och ner och storhelg vet man knappt vad det är. Röda dagar signalerar inte ledighet utan högtryck. Vi går upp mellan 04-05 på dagarna för att se till att möta behoven. Vi kan ha haft en morgon från helvete. Vi kan ha blivit dumpade kvällen innan. Vår katt kanske dog för två dagar sedan. Men vi går till jobbet och vet att det inte finns några ursäkter för att ha en dålig dag. Vi väljer vår attityd och vi kämpar oss igenom det.

Vi sliter fysiskt genom att packa upp varor, sitta i kassan, dra pallar, sprätta kartonger, utföra tunga lyft och vi gör det för att vi har valt det. Vi har valt vårt yrke för att vi älskar att ge det lilla extra. Vi har valt vårt yrke för att vi vill överträffa dina förväntningar. Det är inte synd om oss – vi har ett nobelt yrke med möjlighet att skapa och ge glädje varje dag men vi vill bli behandlade med respekt och artighet.

Kom inte in och skrik;öh!

Vissla inte på mig, jag är ingen hund.

Sist jag kollade min namnskylt hette jag varken ”hörrududu” eller ”hallå”.

Se mig i ögonen.

Hånle inte när jag pratar.

När du gör detta svarar jag givetvis leende och hjälper dig, hur du än beter dig, för du är värd allt i mina ögon. Du är min kund och mitt uppdrag är att göra dig nöjd och glad. Jag vet ju inte varför du beter dig mindre vänligt, kanske har du haft en morgon från helvete. Kanske har du blivit dumpad kvällen innan.  Kanske dog din katt för två dagar sedan.

Många inom handeln är som jag, vi gillar att tillgodose behov, vi svarar inte nej på frågan om en viss vara finns utan vi erbjuder en annan om den skulle vara slut eller inte ingå i sortimentet, vi skojar, vi lyssnar och vi säljer.



Om någon kallade dig för liten snärta?

Postad: 7 december, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Frågeställningar, Jag, Jobb, Ledarskap/Psykologi | Kommentera

Hur skulle du reagera då?

Idag när jag hade kallat till möte med någon av vilken företaget köper en tjänst och hon, kvinnan i 60-års åldern, inleder mötet med att genom en anekdot likna mig vid en ”ung liten snärta” så undrar jag om jag hör rätt.

Jag vill inte inleda ett samarbete eller möte med att försvara min ålder, min kompetens eller mitt utseende och därigenom riva hennes fördomar.

Jag vill inte behöva göra det.

 



Första veckan i Stockholm…

Postad: 7 december, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Jag, Jobb, Livet | Kommentera

… och har det inte varit snöoväder så har det varit jobb och har det inte varit nya jobbet så har det varit sömn och har det inte varit sömn så har det varit fix. Så nu så  här när jag landar i soffan, det är fredag och jag får en stund till eftertanke och andning så känner jag ända nere ifrån magen att det är harmoni och lycka i kaoset.

Nästa vecka hoppas jag kunna komma in i rutinerna, ta tag i kontakter och missade telefonsamtal och hitta balansen.

Njut av er vecka mina kära läsare och vänner!



Sista dagen på JYSK…

Postad: 29 november, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Jobb | Kommentera

…och allt går att följa på instagram.com/monajansen.



11,5 punkter till att bli den bästa man kan vara

Postad: 28 november, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Föreläsning, Humor, Jag, Speciell | Kommentera

I samband med en eventresa till Maspalomas i början av maj frågar Speciell mig om inte jag kan hålla en föreläsning. Då eventresan i sig inte lockar min direkta målgrupp känner jag mig förvirrad över vilken inriktning Speciell tycker är lämplig.

– Jo, men jag vill att dem ska bli ”wow” liksom.

– Ursäkta, säger jag fortfarande förvirrad.

– Jo, men woooooo, svarar Speciell och viftar livligt med armarna.

Jag får nu för mig att det är min 11.5 punkters föreläsning till att bli den bästa man kan vara som menas så jag frågar om det är attityd jag ska prata om. Nu blir Speciell lite frustrerad över att jag inte förstår och utbrister:

– Man ska känna sig peppad och skrika; nu ska jag festa eller sola och bada och slänga med tuttarna!

Måste jag påpeka att jag fortfarande är förvirrad kring inriktningen på föreläsningen?



Jag klarade mig i 2 år…

Postad: 24 november, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Jobb, Livet | Kommentera

…med grymt vass kniv utan så mycket som en rispa men idag 08:30 var det kört.  Kniven for över vänster pekfinger och akuten var ett måste.

4 stygn och en stelkrampsspruta senare är denna jobblördag över.

image



Om du var tvungen att välja?

Postad: 20 november, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Åsikter, Frågeställningar, Jag, Jobb, Relationer | Kommentera

Alla som har gått igenom ett svårt uppbrott eller skilsmässa vet hur lång tid det kan ta innan man totalt kommit över allt vad det inneburit. Oftast är det enklaste att glömma och förlåta just personen, det svåra är dem planer och drömmar som aldrig blir av. Den trygghet som rivs upp och den identitet man skapat eller vuxit samman till.

Samma sak kan det många gånger vara mellan anställd och arbetsgivare. I början låter allt fantastiskt och man blir mer eller mindre uppvaktad, ser allt genom rosa skimmer och alla små hinder som borde varit klara varningssignaler tar man sig igenom och bygger starkare och starkare lojalitet. Man talar samma språk och gemenskap, uppskattning och erkänsla gör att utmaningarna kämpas igenom.

Men så tar smekmånaden slut.

Handlar det om en kärleksrelation aktar man sig för att inleda något nytt, man är försiktig, bearbetar sitt uppbrott och flera gånger har jag hört från vänner och familjemedlemmar att man aldrig ska bli kär igen, att man aldrig kan lita på någon mer, att man ska leva ensam för alltid. Man skyddar sig. Man är ologisk och dramatisk.

När det kommer till ny arbetsgivare kan man varken vara ologisk eller dramatisk. Man måste lita på sin magkänsla att man hittat någon bättre och man måste släppa lojaliteten till sitt ex direkt. Man måste visa sig från sin absolut bästa sida för arbetsgivaren har 6 månader på sig att bestämma om du är  allt dem vill ha och struntar i vad du har i bagaget.

Tänk om arbetslivet var lika lätt som kärleken.



Är hämnden ljuv?

Postad: 15 november, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Åsikter, Jobb | Kommentera

Igår hade en forna högre mellanchef inom företaget mailat ut sin ”sanning” om hur allt gick till när han fick sparken, om hur hans närmaste chef betett sig och vem inom företaget samma chef låg med. Jag säger inte att det han skriver är sant. Jag säger inte att jag håller med och jag säger inte att det är med rena motiv denna mellanchef mailat ut detta från sin hemmail. Jag försvarar inte heller sättet han gått till väga på.

Men vad gör man då som företag när fler allvarliga anklagelser kommit ut till samtliga butiker kring vår höge chef? Jo, man tystar ner det. Skriker sinnesjuk om avsändaren och går in i samtliga butikers mail och raderar det. För att förhindra spridning. Men vi är några som väntade oss detta och vidarebefordrade informationen till säkert ställe.

Det känns olustigt att någon varit inne i mailen och ska bestämma vilken information jag ska få ta del av. Det känns obehagligt att företaget väljer att hålla käften, blunda och låtsas som om inget har hänt. Det känns också läskigt att när jag ifrågasätter detta får jag min moral och grundvärderingar ifrågasatt, jag får veta att jag inte borde sprida det vidare, jag blir kallad sinnessjuk, elak, omänsklig och uppenbarligen har jag inte någon mänsklighet.

Om mellanchefen har bevis eller belägg för sin ”sanning” har jag ingen aning om.

Hur företaget behandlar frågan talar sitt tydliga språk.

Och om jag har belägg, bevis för det jag skriver, jo då, mycket kan man kalla mig, men jag är varken sinnessjuk, elak eller dum.

Fortsättning följer…



Om bloggen


Namn: Mona Jansén.
Ålder: 34 år.
Bor: Stockholm, nyss uppflyttad från det småländska höglandet.
Familj: Ja, stor, dramatisk och klumpig.
Sysselsättning: Butikschef, utbildare och föreläsare.
Om mig: Passionerad, envis småländska med alltför mycket Stockhomsdialekt och knäppa idéer. Har en irriterande positivt attityd, älskar förändring men misslyckas ständigt med att dölja hur dålig förlorare jag är.
Fokus just nu: Efter 30 fattade jag vad det handlade om så till nästa insikt slår till är jag sjukt fokuserad på att förverkliga alla mina drömmar och äntligen få börja jobba med friskvård och träning på allvar.
Om bloggen: Mina relationer ur ett humoristiskt perspektiv, både privata och arbetsrelaterade. Träning, resor, mat och hur man lyckas inse att den största förändringen i ens liv måste komma inifrån.

Vi söker framtidens stjärnbloggare

Är du den vi söker?

Skriv till oss och berätta mer om dig själv.