Mona Jansén

Hur behåller jag motivationen?

Postad: 5 januari, 2013 Av: Mona Jansén Kategori: 28 veckor, Hälsa, Jag, Ledarskap/Psykologi | Kommentera

Bristande motivation inför en uppgift man genomför beror oftast på att oväntade situationer uppstått, önskat resultat inte kommit eller att du faktiskt inte har gjort dina förberedelser på rätt sätt och varit realistisk. Så långt som möjligt ska dina mål vara bara dina, härma ingen annan, var stolt över dem och framförallt se till att de följer S.M.A.R.T-modellen.

När du då hamnar i en situation där du kan välja att ge upp eller fortsätta, när tankarna kring att ”fela är mänskligt” och att ”man måste falla för frestelserna någon gång” kommer plocka då fram dina planer för målbildsträningen och använd dem. Känner du att du inte vill, att du inte helt enkelt inte orkar stå emot så kan du ta den lätta vägen och skita i det med den sura smaken som fastnar i självkänslan efter eller ta den tuffa vägen och klargöra syftet för dig själv.

Vad är syftet med detta? Varför gör jag detta? För vem gör jag det?

En första instinkt säger ofta att man inte vet, att man inte minns, att man inte vill, att man inte visste hur tufft det skulle vara men gå då undan för dig själv. Lämna den situation som får dig att bli frustrerad. Tänk efter. Använd tystnad och tankar eller penna och papper. Vilken situation befinner du dig i? Hur hamnade du där? OM du redan var i mål hur hade du då behandlat denna situation? Om någon du beundrar hade hamnat i den situationen hur hade de löst det då?

Frustrationen i bristande motivation avhjälps genom att gå igenom ditt syfte på ett objektivt sätt. Varken mer eller mindre.

Sen bestämmer du dig. Du är vuxen, ingen annan fattar dina beslut. Välj att ge upp om du vill, men lev då med konsekvenserna eller fortsätt att kämpa och lev med vinsterna.



Om någon kallade dig för liten snärta?

Postad: 7 december, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Frågeställningar, Jag, Jobb, Ledarskap/Psykologi | Kommentera

Hur skulle du reagera då?

Idag när jag hade kallat till möte med någon av vilken företaget köper en tjänst och hon, kvinnan i 60-års åldern, inleder mötet med att genom en anekdot likna mig vid en ”ung liten snärta” så undrar jag om jag hör rätt.

Jag vill inte inleda ett samarbete eller möte med att försvara min ålder, min kompetens eller mitt utseende och därigenom riva hennes fördomar.

Jag vill inte behöva göra det.

 



Hur många SD:are känner du?

Postad: 16 november, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Åsikter, Familj och vänner, Frågeställningar, Jag, Ledarskap/Psykologi, Media, Relationer, Speciell, Tankesätt | Kommentera

Så här skrev jag 20 september 2010 i min dåvarande blogg. Ämnet är fortfarande lika aktuellt.

Så kom då SD in i riksdagen…

… och jag är inte förvånad. En del av det svenska folket använde sig av vårt demokratiska system och beslutade sig för att dem var partiet som skulle föra deras talan de kommande 4 åren. En del av det svenska folket finns i min släkt och i min närmaste familj.

Människor jag har vuxit upp med. Människor jag älskar och brinner för. Människor jag skulle göra vad som helst för i en nödsituation. Människor som nu röstat på SD.

Så hur ska jag bete mig?

Jag står så långt det går ifrån SD i människosyn, ideologi och personlig livsstil så därför gör det extra ont att få det örfilat i ansiktet att ni inte tycker att varken jag eller mina vänner är lika mycket värda. Ni tycker det i så stor grad att ni vill att dessa människor ska regera och driva Sverige mot det Sverige ni tror är bättre.

Ni påstår att ni inte är rasister och jag vet att ni inte använder det ordet, men er politik är främlingsfientlig vad ni än säger. Jag vet att ni öppet motarbetar bi-, homo- och transsexuella och deras rätt att gifta sig och bilda familj. Jag vet att ni vill bevara en svensk kultur, inte mångkulturell och mångsidig, utan en svensk kultur.

Min kärlek till er försvinner inte, däremot så har jag mycket svårt att se hur och på vilket sätt vi skulle hitta en gemensam plattform och grund när jag vet vad ni står för och vad ni tycker.

Ni får tycka och tänka, stötta vilket parti, ni vill, men om jag skulle rösta på ett parti som vill diskriminera alla smålänningar oavsett annan politik, vad skulle ni tycka då?

Jag hoppas och tror i min naivitet att ni inte läst deras partiprogram. Att ni bara hört om deras önskade reformer i äldrevården, deras önskan att ge mer pengar till FN, deras planer att sänka bensinskatten för att sedan frysa den.

Jag hoppas så.

För annars vet jag inte hur jag ska bete mig. Människor i min släkt. Människor i min närmaste familj.

Ni har röstat på SD…

 



Kan man försvara H&M?

Postad: 14 november, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Åsikter, Frågeställningar, Jobb, Ledarskap/Psykologi, Media | Kommentera

Sociala medier, medier i stort är makt och är du stor inom sfären, eller känner rätt bloggare och twittrare, har du mer makt än någonsin att kunna påverka. För när vi tror att vi skapar vår egen uppfattning är vi många gånger styrda till att tänka på ett visst sätt, känna på ett visst sätt eller tycka som andra. Vi är flockdjur och titta bara på sen H&M:s löneavtal kom ut så är vi många som slutat att gå in i butikerna trots att flera andra aktörer kanske inte tar samma ansvar som dem. Men det vet vi inte. Vi vet inte om det och därför fortsätter vi.

Retailföretag är grymt beroende av att deras varumärke inte svärtas ner speciellt om man har spenderat hur många år som helst med att bygga upp en fasad av helylle framför maktspel och svågerpolitik.

Tro nu inte att jag på något sätt försvarar H&M eller andra företag som beter sig på detta sätt, jag vill bara påvisa att när väl nyheten är ute så kan man lägga hur många miljoner på marknadsföring/branding som helst utan att det hjälper. Kanske till och med 98 000 000 kronor.

 



Varför ska vi rädda SAS?

Postad: 13 november, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Åsikter, Frågeställningar, Jobb, Ledarskap/Psykologi | 1 kommentar

SAS ska spara tre miljarder kronor. 800 tjänster ska försvinna. Och lönerna för personalen som får vara kvar ska sänkas med cirka 12 procent. Går inte facken med på det går bolaget omkull. Så här ser det ut.

3 stater plus familjen Wallenberg äger SAS och nu höjs massor av röster att staten måste gå in och rädda skeppet, förlåt flyget som sjunker snabbare än en zeppelinare.

Men det finns en anledning till varför SAS sitter i skiten just nu. Det är illa skött. Kunderna sviker för att andra aktörer erbjuder snarlika tjänster till bättre pris och jämförlig service. Varför ska SAS vara ett undantag från konkurrensregeln?

Enda anledningen att rädda SAS är för att rädda jobben och dem individer och deras familjer som drabbas. Det är enda anledningen.

För mindre än ett år sedan sänktes många av deras löner med 20% medan arbetsbördan höjdes med 20% och jag frågar mig hur lyckliga är dem som jobbar på SAS egentligen, älskar de sitt jobb så mycket att dem vill jobba gratis? Jag kan låta jäkligt tuff men SAS kan inte skötas på det sättet, så låt det stilla vila, låt all underbar personal få arbeten på andra bolag och lämna plats på marknaden för fler aktörer.

För vilket mirakel skulle egentligen ske genom att trycka in dem där miljarderna i SAS?

 



Vad är mammig kommunikation?

Postad: 13 november, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Åsikter, Frågeställningar, Ledarskap/Psykologi | 4 kommentarer

Jag möter ofta mellanchefer, kvinnliga och manliga, med olika grader av genustänk, med olika grader av utbildning men slås ofta hur de beskriver sitt sätt att kommunicera. En rak och tydlig kommunikation anses ofta vara manlig medan en mer coachande, mjuk kommunikation anses vara kvinnlig.

Vi ponerar att kommunikationen är uppdelade rättvist och att ovanstående faktiskt stämmer. Att det är en manlig egenskap att kommunicera rakt, tänk då på någon mansfigur ni har nära i vardagen, eller tänk på er egen pappa eller fadersfigur. Hur brukade han reagera när ni frågade om ni fick glass? Om ni fick sova över hos vänner? Om ni fick åka på Hultsfredsfestivalen?

Ja, precis, det vanliga svaren blev:

– Fråga mamma!

– Har du frågat mamma, vad säger hon?

Det manligaste jag hade nära när jag var liten var en stor, stark, urtyp till karl men när det kom till kommunikation, tillstånd och svar så var mamma den som kommunicerade rakt. Så jag skulle vilja fråga alla dem kvinnor, för det är bara kvinnor som använder uttrycket, ”jag kommunicerar som en man, använder manlig kommunikation”, om det inte är ”mammig kommunikation” dem menar?

Hur kommunicerar du?



Hur bra är du på att ljuga?

Postad: 8 november, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Åsikter, Frågeställningar, Jag, Jobb, Ledarskap/Psykologi, Livet | Kommentera

Det är ju fantastiskt tråkigt när folk ljuger för en och ännu tråkigare är det när någon ljuger så dåligt för en att man vill plocka fram skämskudden och gå därifrån.

Inte så mycket privat vill jag påstå utan mest i jobbet händer det att folk drar lite vita lögner för mig. Precis som jag gör för min chef då och då, när jag på stående fot kommer på en handlingsplan och påstår att den varit implementerad sen igår. Likadant säger ibland min personal till mig att vissa uppgifter är gjorda inom deadline eller inom koncept. Jag känner till dem flesta och vet att det från att lögnen kommit tar det ca 5 minuter så är uppgiften korrekt utförd och jag blev egentligen bara lite vilseledd men fick ändå det resultat jag förväntade mig.

Men vissa personer kan inte hantera detta utan tror att om dem kommer undan med en liten lögn, testar jag en medium och funkar det, ja då måste jag bara testa en large. En fet, fet lögn som inte är ok. Det som inträffar i min hjärna då är att jag måste konfrontera lögnaren, inte bara för just den lögnen utan för alla små lögner som trillat ur munnen på personen, för att påvisa ett beteende och visa att tilliten inte existerar. När hen då nekar och hänvisar till tredje part blir jag än mer dryg och blandar in även hen.

Men när någon hierarkiskt ligger över en och ljuger. När du bevisar motsatsen och dem fortsätter ljuga. När du känner igen lögnerna för att du har hört dem uttalas till andra och när du trodde att du var värd mer respekt än så.

Vad gör du då?



Dem flesta företag har fler policys än deras kultur kan hantera

Postad: 5 november, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Åsikter, Jag, Jobb, Ledarskap/Psykologi | Kommentera

Många retailföretag eller företag som grundas på en stark säljkraft ses utifrån som en sekt. Det ses som en grupp människor som talar med särskilda uttryck och som har fyllt sina dagar med ett språk ingen utomstående kan förstå. Denna grupp människor har ofta en extrem drivkraft att lyckas och en fruktansvärd oförmåga att förlora eller ta ett misslyckande.

Minns ni för något år sedan när det cirkulerade ett klipp på youtube från ett säljmöte på Tele2? Exalterade deltagare skrek och gastade tillsammans, använde slagord och blev liknade vid pingstkyrkopastorer som talade i tungor och hetsade fram sitt budskap. För många av oss var det inget konstigt. För många av oss användes många bra tekniker till att inspirera och driva fram sina säljare och för många av oss var det en rätt ok bild av vardagen. Inga konstigheter.

Man skapar en kultur inom strikta konceptföretag, ett eget språk, en stark gemenskap,  man delar hemligheter och strategier och man tävlar varje dag och varje år om marknadsandelar.

Men hur blir det när någon vill gå?

När någon som vet massor inte vill vara kvar?

När någon helt enkelt inte längre vill?

Då börjar man luta sig på policys och hänvisa till papper som ligger på HR-avdelningen som någon, någon gång, visat för någon och sagt:

– Ja, oroa dig inte, det kommer aldrig bli aktuellt, klappat någon på axeln och tagit ut någon på lunch.

Nu ska någon, jag, byta jobb, inom retail och jag kommer troligtvis fortsätta tala i tungor och utveckla mina medarbetare. Jag kommer snart lära mig tt nytt språk och jag kommer ta det bästa ur alla grenar på trädet och nu bygga upp stammen. Jag är sentimental över att lämna min flock men glad över att få en ny. För jag tillhör denna grupp av människor som  har en extrem drivkraft att lyckas och en fruktansvärd oförmåga att förlora eller ta ett misslyckande.



Om bloggen


Namn: Mona Jansén.
Ålder: 34 år.
Bor: Stockholm, nyss uppflyttad från det småländska höglandet.
Familj: Ja, stor, dramatisk och klumpig.
Sysselsättning: Butikschef, utbildare och föreläsare.
Om mig: Passionerad, envis småländska med alltför mycket Stockhomsdialekt och knäppa idéer. Har en irriterande positivt attityd, älskar förändring men misslyckas ständigt med att dölja hur dålig förlorare jag är.
Fokus just nu: Efter 30 fattade jag vad det handlade om så till nästa insikt slår till är jag sjukt fokuserad på att förverkliga alla mina drömmar och äntligen få börja jobba med friskvård och träning på allvar.
Om bloggen: Mina relationer ur ett humoristiskt perspektiv, både privata och arbetsrelaterade. Träning, resor, mat och hur man lyckas inse att den största förändringen i ens liv måste komma inifrån.

Vi söker framtidens stjärnbloggare

Är du den vi söker?

Skriv till oss och berätta mer om dig själv.