Det blev några tuffa löptimmar häromdagen. Först tidig uppgång vid femtiden och sedan skjuts till starten av min fantastiskt hjälpsamme svärson Vincent. Det var ju dags för Vancouver Marathon.
Klockan åtta drog vi iväg. Strax innan hade det sjungits nationalsång och de flesta av oss bar ett gult band som vi hade för att hedra offren i Boston.
Jag måste säga att löpningen kändes riktigt bra. Första milen lite väl fort men stabilt under andra milen och hela vägen upp till trettio kilometer. Vädret var strålande med klarblå himmel och strålande sol. Vackert men förrädiskt…
Jag hade dessutom en underbar hejarklack med mig som dök upp både här och där och stöttade på bästa sätt.
Efter trettio kilometer började tyvärr underbenen stumna och knäna värka förfärligt. Det var liksom som om de tog helt slut. Den sista milen blev en enda lång pina men jag bet ihop och hankade mig i alla fall till slut i mål.
Efteråt var det i alla fall lite skönt att få höra av flera andra deltagare att det inte bara jag som haft riktig tuff mara. Många hade som jag upplevt att solen och värmen gjort sitt till för att försvåra genomförandet. Trots mängder av vatten under loppet var jag vansinnigt uttorkad efter målgången och det vara bara att fylla på alla depåer på bästa sätt.
Nu är det bara att ladda om inför nästa strapats, Stockholm Marathon. Får se om jag kan lura ut LidingöLena, som också är här, på en liten återhämtningstur i morgon bitti.
På lördag väntar resans höjdpunkt. Min härliga dotter Vanessa gifter sig med sin Vincent här i Vancouver. Rapporter följer 🙂
Snyggt jobbat N! Vill se bilder från lördag sen =) /Emma
Tack Emma! Bilder finns. Måste bara välja några riktigt läckra först 😉
Kämpe! Stolt över min gudson! Kram
Vakna Niklas! LidingöLena sitter beredd med träningskläderna på….. Upp och hoppa, nu ska vi se Vancouver vakna. 🙂
GRYMT Nicke Picke PP!!! Du är ju KUNG!
Snyggt jobbat Nix! Även om jag inte riktigt begriper vilken kromosom som fattas hos er långdistansare… haha!