Så är man tillbaka i vardagen igen efter en hektisk helg i Skottland. Att springa 42.195 meter tar lite på kroppen och jag ska inte sticka under stol med att jag har vissa problem att gå i trappor, ta på mig byxorna och så vidare. Den här maran tog mer på kroppen än Stockholm i somras. Då var jag ju igång ganska snabbt efteråt.

Hur var Loch Ness-maran då?
Riktigt kul men jobbig förstås. Dessutom var det väldigt härlig miljö och ett bra väder att springa i. Klockan sju på morgonen gick bussarna från Inverness och förde alla oss löpare till den södra sidan av Loch Ness där loppet skulle starta klockan 10. En otroligt vacker resa men stämningen på bussen var ju förstås ganska sammanbiten och det var inte lätt att prata med någon. Väl framme var det bara att kliva ut i morgonkylan. Det var riktigt ruggigt så jag sökte skydd i ett dike och bet ihop tills det var dags att lämna överdragskläder och kliva fram till startplatsen. Strax innan start kom en parad med säckpipespelande ungdomar genom hela startfältet. Läckert.

Den första halvan gick i rasande fart för att vara mig. 1:39 är en ganska okej tid för en halvmara. Dock var det hyfsat mycket utförslöpning och det fick man ju äta upp den nästkommande halvan. Någon gång måste ju saker och ting jämna ut sig och det gjorde det. Löpningen blev tyngre och tyngre och visst, jag hade nog varit lite väl entusiastisk i början.

Jag kämpade vidare och strax innan tre mil möte Tina upp för lite blodsockermätning. Sen var det bara att ge sig ut på den sista milen. Det första som mötte mig var en uppförsbacke som såg sanslöst lång ut och inte nog med det, den fortsatte och fortsatte. Och så fortsatte den lite till. Nu började benen protestera och jag kan ju inte påstå att benen gick speciellt fort. Det är ganska lustigt att man inte orkar skärpa till sig och öka takten när det bara är typ 6-7 kilometer kvar. Hur mycket man än vill och hur enkelt det än låter går det liksom inte.

Till slut kom jag in i Inverness, målrakan och sedan över den där efterlängtade linjen. Årets sista målgång och mara var avklarad. 3:43 blev resultatet och även om jag inte nådde mitt mål på 3:30 är jag riktigt nöjd. I somras sprang jag ju Stockholm på 3:49 och den banan är mycket flackare. Vi får satsa på 3:30 till nästa år i stället. Då kommer jag grejja det. När man fyller jämt ska man ju fira med bra tider. Eller hur?

Måste få passa på att tacka min Tina som hjälpte mig med support både innan, under och efter loppet. Jag hade väl fortfarande legat kvar i målområdet om du inte varit med.

Nu blir det i alla fall träningsledigt några dagar men på söndag är det full action med rullskidåkning på schemat. Jag har ju ett riktigt najs Vasalopp att se fram emot. Hoppas ni vill hänga med...