Niklas Cederberg

Grym säsongsavslutning på maratonåret 2014

3:31:25! Personbästa på 2000-talet. Det är en nöjd Niklas som här sammanfattar lördagens Vintermarathon med en bra känsla i kroppen om att det finns hopp för bättre tider framöver.

niklas_vintermarathon_141108

Starten gick klockan tio på förmiddagen och jag tyckte nog egentligen att det var lite väl tidigt. Jag tyckte också att det var lite för svalt ute men hade sedan tidigare bestämt mig för att bara köra och inte titta för mycket på klockan i början. Någonstans i bakhuvudet fans tanken på att jag skulle försöka hålla ett jämt tempo kring 5:10 per kilometer för att få ihop en dräglig sluttid.

Lite väl fort kanske?
Startfältet drog i väg och benen pinnade på ganska bra i ett som det kändes, bekvämt långloppstempo. Efter cirka sex kilometer kollade jag in klockan. Hmmm 4:40-tempo de första kilometerna är nog lite väl snabbt för mig. Det är ju en lång resa kvar. Men det känns ju ganska bra så jag kör väl på och ser var jag hamnar så länge det inte känns alldeles för obekvämt.

Varvad
Vid 15 kilometer blev jag varvad av Anders Österlund och strax där efter kom den som till slut skulle vinna loppet, Jonas Buud, ångande. Wow vilket tryck grabbarna hade. Specielt Jonas Buud som hade en grym beslutsamhet i blicken samtidigt som hans ben gick som på en maskin. Där ligger man i lä.

Bra halvmaratontid
Även om jag nu blev varvad fortsatte jag att tugga på och mådde fantastiskt bra. Mitt suveräna supportgäng med Tina, Lidingö-Lena och Freddie servade mig med wienerbröd och tillbehör (skicka på den lilla jävla geljävlen hade jag tydligen ropat vid en av varvningarna ;)) så det gick verkligen ingen nöd på mig. När jag kollade klockan efter halva loppet, alltså efter ett halvmaraton, stod den på 1:42 och det var då jag kände att det här kan ju bli en bra tid för att vara mig. Min sluttid på Stockholm Halvmarathon var ju faktiskt en minut sämre…

niklas vintermaran 141108

Lite jobbigt
Någonstans under ett lopp ska det ju börja bli lite jobbigt och visst blev det så här också. Någonstans vid 36-37 kilometer började ben och knän protestera men det kändes verkligen mycket bättre under detta lopp än det brukar göra. Inga krampkänningar eller annat elände utan ”bara” en ganska trött kropp.

Bra sluttid
Faktiskt trodde jag ett tag att jag hade en ännu bättre tid på gång men vid en av de sista kilometermarkeringarna märkte jag att min GPS-klocka visat att jag sprungit längre än jag verkligen gjort. Jag låg 4-500 meter fel på klockan så den där önsketiden på under 3:30 gick tyvärr upp i rök. Men att korsa mållinjen på 3:31:25 var riktigt skönt. Snudd på 12 minuter bättre tid än jag gjort som bäst sedan jag tog upp löpningen 2009. Äntligen fick jag ett bra kvitto på att mitt träningsupplägg fungerar. Inte minst att den tid jag lägger ner kan ge resultat. Tar jag dessutom in 12 minuter till slår jag ju min gamla maratontid då jag sprang en gång på 80-talet alltså 3:19:18. Det är ganska många minuter att knappa in men det känns faktiskt inte någon möjlighet längre. Eller vad tror ni?

Nu tar jag träningsledigt några dagar, eller kanske inte ;), för att sedan sätta i gång att fokusera mer på skidåkningen. Jag kommer självklart se till att konservera löpformen så jag inte tappar det jag byggt upp. Nu kan det ju bara gå ännu bättre.

freddie_vintermarathon

P.S. Jag har fått lite skäll för att jag inte avslöjat vem i familjen brallorna ovan är en hyllning till. Det är ju busenkelt. Vår labrador Freddie förstås. Han är ju döpt efter Freddie Mercury och Mr Mercury var ju sångare i Queen som skrev filmmusiken till ”Flash”, ni vet Blixt Gordonfilmen från 1980.