Niklas Cederberg

FlipBelt — årets löparpryl?

Är du som jag less på skramlande, hoppande nycklar, mobiler som far omkring eller att inte få med sig allt man vill på en långtur?

Kanske är då Flipbelt något för dig.

loparbalte_flipbeltFlipbelt är ett höftband i tubmodell med massor av plats för det man kan behöva under en löptur. Bandet sitter grymt bra på plats och under mina två testturer i helgen märkte jag knappt att jag hade det på mig. Jag hade fyllt det med mobiltelefon, nycklar, en gel och ett paket druvsocker (en diabetikers livlina). Det fanns dessutom gott om plats för mer grejer om jag velat.

Det här var väl investerade pengar och för mig är nog detta årets löparpryl. Finns dessutom i nio olika färger för dig som är noga med stajlen. Kolla in videon och hur Flipbelt funkar här.


Ingen artros i alla fall

x-ray film of shoulder

 

Som några av er kanske minns har jag haft lite problem med värk i överarmarna och främst då i höger. Jag har kört en hel del naprapati och sådant men det har aldrig riktigt släppt. Nu under Kanadaresan blev det extra besvärligt och väl hemma lyckades jag komma i kontakt med en en riktigt välmeriterad idrottsläkare, med OS-läkarbakgrund, på Sopiahemmet i Stockholm.

Tydligen är det något som kallas ”Frozen shoulder” jag drabbats av. Detta uppkommer oftast i 40-60-års åldern och vi diabetiker har ofta lättare att drabbas. Problemet går inte att behandla utan man låter det självläka. Tyvärr tar det ett till två år innan det går över så för mig är det bara att vänta och hoppas på det bästa.

Jag har ju kört en del rullskidor och även testat vanlig skidåkning och det känns som det funkar så länge man inte gör några snabba och okontrollerade rörelser. Det bör alltså funka med Vasaloppet i mars.

Jag fick också en röntgenremiss för att helt utesluta artros och det kändes verkligen skönt att få svaret från Sophia att röntgen inte visade några sådana problem.

Till helgen hoppas jag att på något sätt få kunna ställa mig på lite snö och komma igång med skidträningen. Ågesta, Täby eller kanske Oxvreten. Vi får se var jag hamnar.

 


Ganska nöjd ändå…

niklas i oxbergDå var 2013 års Vasalopp avklarat. Riktigt tufft och tungt men det är väl precis som det skall vara. Det är ju trots allt nästan en arbetsdags skidåkning och nio långa mil. Är ganska nöjd ändå trots att mitt tidsmål inte uppfylldes. Jag hade ju ett mål att åka under sju timmar men redan under de första staktagen efter den kraftiga uppförsbacken efter starten kände jag att det ”högg” lite under skidorna. Alltför bra fästvalla alltså 🙁 Jag hade lämnat in sidorna för fästvallning efter att ha fixat glidet själv och det blev ju tyvärr inte riktigt hundra. Jag blev frånåkt i alla utförslöpor. Lite knäckande och dåligt för självförtroendet förstås men jag beslutade mig för att ösa på. Det var ju i alla fall ett sanslöst fint väder.

Nu kände jag igen åkarna när det blev uppförsbackar och då hade jag ju lyckats ta igen det jag missat i utförsåkningen. Det stärkte mig och gav mig lite självförtroende tillbaka. Jag kämpade på och avverkade kontrollerna vid Smågan, Mångsbodarna och Evertsberg och kroppen hängde med bra.

I utförslöporna efter Evertsberg så kändes det återigen lite motigt men skam den som ger sig. Jag fick jobba mer med överkroppen och plockade faktiskt cirka hundra placeringar mellan Evertsberg och Oxberg. Där stod Tina och hade det bra i solen. Hon var beredd med blodsockermätare, nya handskar och fräsch mössa. Utnyttjade faktiskt bara den första och tyvärr låg sockret högt. Ingen mer blåbärssoppa eller energidryck alltså. När man som diabetiker springer ett marathon eller typ ett Lidingölopp behöver man fylla på med lite sportdryck vid varje kontroll för att hålla sockernivåerna bra men tydligen så gäller inte samma sak vid skidåkning.

Efter Oxberg är det bara tre mil kvar till det efterlängtade målet. Tre riktigt tunga mil. Spåren blev allt sämre och ”sockrigare” och varje stavtag kändes i kroppen. Bara att bita ihop och tugga i sig kilometer efter kilometer.

När man åker ett sånt här lopp måste man ju ha delmål och jag hade två som jag jobbade med. För det första så är ju de stora delmålen varje kontroll och att få dricka lite. Ganska enkelt även om det är hyfsat långt mellan vissa. Mitt andra delmål är hundra staktag. Jag åker alltså och räknar. Ett, två, tre, fyra och upp till hundra. Sen börjar jag om. Låter väl lite lagom knäppt kan man väl tycka men ganska effektivt faktiskt.

Jag passerade Hökberg och Eldris och då var man ju nere under milen kvar och började nedräkningen. De flesta kring mig var lika trötta som jag och det var väldigt tyst och sammanbitet i spåret. Tre, två, en kilometer kvar. Där tänkte jag stanna för att ta en bild på den där härliga skylten med ettan på men jag orkade helt enkelt inte.

 

Det finns få tillfällen som är så underbara som när man kommer in i Mora och målrakan närmar sig. Hur slut i kroppen man än är så får man en massa extra kraft av detta. Full fart och våldsam stakning på upploppet (nåja det kanske inte gick så fort som man inbillade sig) och sen…

…MÅLGÅNG!!!

Resan tog 7:41 och jag var väl inte helt nöjd med det när jag kom i mål. Dock kunde jag se att jag var mer än 900 placeringar bättre än året innan och det känns ju bra. Ganska snabbt efter målgången beslöt jag mig för att målet på sju timmar skall slås 2014. Den 17 mars klockan 8.00 kan man anmäla sig till 2014 års Vasalopp och jag kommer absolut göra det. Mitt sjutimmarsmål skall slås och därmed basta. Jag vill ha revansch!

PS Bilden är tagen i Oxberg efter cirka 6 mils åkning. Bara tre mil kvar där.