Niklas Cederberg

Rapport från Vasaloppet 2014 (del 2)

Niklas_oxberg 2014Då var det dags för det andra och sista inlägget om Vasaloppet 2014. Det förra inlägget slutade ju med den inledande stakningen uppe på myrarna.

Det är alltid bra att tänka positivt under ett sånt här lopp. Vi är många som delar upp loppet i etapper så att istället för att tänka att det är typ sju mil kvar till målet i Mora så ”är det bara några kilometer kvar till Mångsbodarna”.

Nåväl, stakningen uppe på Myrarna fortsätter och går trots allt riktigt bra. Spåren är sladdriga och ibland obefintliga vilket gör att vissa muskler får jobba lite mer än vanligt. Mina armar får också lite törnar då jag ibland är tvungen att parera lite för att inte ramla men efter tio/femton sekunder går den värken över. Armar och axlar verkar hålla alltså.

Ungefär efter halva loppet, vid Evertsberg, börjar det kännas riktigt tungt. Det stökiga föret har tagit ut sin rätt och kroppen börjar bli rejält matt. Jag har ju en gång brutit där (på åttiotalet när man egentligen var ung och stark ;)) och det vill man ju inte göra igen. Vid nästa station, Oxberg, väntar ju dessutom min support, Tina, med blodsockermätning och superboostad sportdryck så jag kämpar oförtrutet vidare.

Tyvärr blir spåren ännu sämre efter Evertsberg så det blir ju inte precis lättare åkning. Det känns som det dessutom är mer konstsnö och det är ju lite som att åka i socker. Inte optimalt alltså. Men det är härligt att se att kilometerantalet till mål sjunker och jag sysselsätter mig med att räkna staktag. Först hundra, upp till två- och trehundra och sen börjar man om. Lite skidåkningsterapi alltså. Funkar bra för mig i alla fall även om kroppen börjar protestera mer och mer i armar, ben och resten av kroppen.

Väl i Oxberg och med 28 kilometer kvar till målet träffar jag världens bästa Vasaloppssupport, Tina, som bunkrat upp med sportdryck (hemligt powerecept ;)), rödbetsjuice,  ombyteshandskar och blodsockermätning. Som ni ser på bilden ovan från Oxberg är jag väldigt glad men ganska matt. En kort tanke om att det skulle vara skönt att sätta sig i bilen och åka hem slår jag i från mig ganska snabbt och ger mig av vidare mot Mora. Nu är det bara två mellanstationer kvar tills de sista nio kilometrarna från Eldris ska avklaras. Jobbigt, jobbigt men jag jobbar på och börjar väl känna att det här skall nog fixa sig.

När det är cirka 15 kilometer kvar dyker Tina upp igen och hejar på ifrån sidan av spåret. Perfekt med lite positiva vibbar och jag gaskar upp mig lite extra. Strax efter detta går min önskade sluttid på sju timmar ut och det känns ”sådär” även om jag ju sedan en lite längre tid känt att det här är ett mellanår.

När man passerat Eldris så är det bara nio kilometer kvar. Jag lyckas få några goda apelsinklyftor av några snälla tjejer och dessa två klyftor slog allt dom bjöd på på de vanliga stationerna. Nästa år bara måste jag utrusta Tina med sådana. Toppenfriskt och uppiggande. Tack som f…

yvig Niklas 2-3 km kvarJag och de jag har omkring mig räknar ner och vid varje kilometerangivelse släpper jag i från mig en lättnadens suck. sju, sex, fem, fyra, tre, två och helt plötsligt står Tina i en kurva och vrålar samtidigt som hon tar bilden här intill. Hon har dessutom köpt en Cola Light som jag gillar men jag beslutar mig för att trycka den efter målgång istället. Nu är det bara att ösa på och väl inne på målrakan får jag faktiskt till en riktig slutspurt med riktigt aggressiv stakning och kör förbi killen som legat framför mig den sista biten innan jag korsar mållinjen. Äntligen. En över åtta timmars tung resa är över.

Loppet blev inte det lopp jag för några månader sedan planerat men det var ju en hel del saker som kanske inte var optimala i år. Jag är riktigt nöjd att jag tog mig igenom det hela och det var toppen att få en riktig genomkörare. Mitt mål att ta mig under sju timmar kommer jag greja nästa år. Mer träning både på vanliga skidor och rullisar, friskare armar och axlar och ett ordentligt j…r anamma kommer hjälpa mig att nå målet.

Jag måste också få passa på att tacka några underbara människor som hjälpte mig nu i helgen också. Först och främst Tina som orkar hänga med på såna här ”egoresor” och alltid stöttar mig på bästa sätt både under träning och tävling. Sen ett jättetack till Mora-Therese och Kingen Alex för husrum, vallningshjälp och en suverän middag efter loppet. När ni kommer till Stockholm nästa gång vet ni vad som väntar…

Nu börjar löparsäsongen, nästa mål är Stockholm Marathon. Häng med vet ja!


Förtrupperna rapporterar

Fick mejl från Lidingö-Lena som är uppe i Mora och testar delar av Vasaloppspåret.

20140118-165232.jpg

”Hej, har skidat Mora – Eldris tur och retur 18km. Första och sista 4 km på konstsnö vilket var premiär för mig. Det var riktigt snabba spår på konstsnö, Sen när man kom till naturlig snö vart det något tyngre, men oj vilken härlig dag! En kopp varm choklad i Eldris gav energi att kämpa tillbaka 9 km. Man förstår vilken känsla det är för er som har 9 mil i kroppen när ni kommer in i målområdet. Jag var lika glad och stolt över mina 18 km. Det är personligt rekord för mig! Nu vet jag att jag klarar längre distanser än jag tidigare kört. Härligt för självförtroendet!”

Bra där Lena! Kanske ska du ändå anmäla dig skidloppens skidlopp för 2015. Räkna i alla fall med att jag kommer tjata och peppa lite framöver.

Själv har jag äntligen haft skidpremiär på hemmaplan. Det blev två timmars härlig åkning ute på Ågestas golfbana. Helt okej spår även om det var lite kvistigt, grusigt och gräsigt på sina ställen. Nu är man i alla fall på gång och pannlampan är satt på laddning för kommande kvällspass. I morgon är det dags igen.


Ganska nöjd ändå…

niklas i oxbergDå var 2013 års Vasalopp avklarat. Riktigt tufft och tungt men det är väl precis som det skall vara. Det är ju trots allt nästan en arbetsdags skidåkning och nio långa mil. Är ganska nöjd ändå trots att mitt tidsmål inte uppfylldes. Jag hade ju ett mål att åka under sju timmar men redan under de första staktagen efter den kraftiga uppförsbacken efter starten kände jag att det ”högg” lite under skidorna. Alltför bra fästvalla alltså 🙁 Jag hade lämnat in sidorna för fästvallning efter att ha fixat glidet själv och det blev ju tyvärr inte riktigt hundra. Jag blev frånåkt i alla utförslöpor. Lite knäckande och dåligt för självförtroendet förstås men jag beslutade mig för att ösa på. Det var ju i alla fall ett sanslöst fint väder.

Nu kände jag igen åkarna när det blev uppförsbackar och då hade jag ju lyckats ta igen det jag missat i utförsåkningen. Det stärkte mig och gav mig lite självförtroende tillbaka. Jag kämpade på och avverkade kontrollerna vid Smågan, Mångsbodarna och Evertsberg och kroppen hängde med bra.

I utförslöporna efter Evertsberg så kändes det återigen lite motigt men skam den som ger sig. Jag fick jobba mer med överkroppen och plockade faktiskt cirka hundra placeringar mellan Evertsberg och Oxberg. Där stod Tina och hade det bra i solen. Hon var beredd med blodsockermätare, nya handskar och fräsch mössa. Utnyttjade faktiskt bara den första och tyvärr låg sockret högt. Ingen mer blåbärssoppa eller energidryck alltså. När man som diabetiker springer ett marathon eller typ ett Lidingölopp behöver man fylla på med lite sportdryck vid varje kontroll för att hålla sockernivåerna bra men tydligen så gäller inte samma sak vid skidåkning.

Efter Oxberg är det bara tre mil kvar till det efterlängtade målet. Tre riktigt tunga mil. Spåren blev allt sämre och ”sockrigare” och varje stavtag kändes i kroppen. Bara att bita ihop och tugga i sig kilometer efter kilometer.

När man åker ett sånt här lopp måste man ju ha delmål och jag hade två som jag jobbade med. För det första så är ju de stora delmålen varje kontroll och att få dricka lite. Ganska enkelt även om det är hyfsat långt mellan vissa. Mitt andra delmål är hundra staktag. Jag åker alltså och räknar. Ett, två, tre, fyra och upp till hundra. Sen börjar jag om. Låter väl lite lagom knäppt kan man väl tycka men ganska effektivt faktiskt.

Jag passerade Hökberg och Eldris och då var man ju nere under milen kvar och började nedräkningen. De flesta kring mig var lika trötta som jag och det var väldigt tyst och sammanbitet i spåret. Tre, två, en kilometer kvar. Där tänkte jag stanna för att ta en bild på den där härliga skylten med ettan på men jag orkade helt enkelt inte.

 

Det finns få tillfällen som är så underbara som när man kommer in i Mora och målrakan närmar sig. Hur slut i kroppen man än är så får man en massa extra kraft av detta. Full fart och våldsam stakning på upploppet (nåja det kanske inte gick så fort som man inbillade sig) och sen…

…MÅLGÅNG!!!

Resan tog 7:41 och jag var väl inte helt nöjd med det när jag kom i mål. Dock kunde jag se att jag var mer än 900 placeringar bättre än året innan och det känns ju bra. Ganska snabbt efter målgången beslöt jag mig för att målet på sju timmar skall slås 2014. Den 17 mars klockan 8.00 kan man anmäla sig till 2014 års Vasalopp och jag kommer absolut göra det. Mitt sjutimmarsmål skall slås och därmed basta. Jag vill ha revansch!

PS Bilden är tagen i Oxberg efter cirka 6 mils åkning. Bara tre mil kvar där.