Niklas Cederberg

VVV – Våga Vägra Värktabletter

Vid denna tid under förra året led jag av vansinniga smärtor i höger knä. Dessa dök upp efter cirka 12-15 km löpning och kändes ungefär som om någon körde en kniv i knäet. Ett Lidingölopp väntade och tyvärr så hade jag bara ett val för att ställa mig på startlinjen. Värktabletter.

 

Hjälpte tabletterna? Inte speciellt mycket. Samma värk dök ju upp men efter loppets 21 km istället. Jag hankade mig i mål i alla fall och beslöt mig för att göra allt jag kunde för att slippa både värk och dessa förhatliga värktabletter som verkligen inte är någon långsiktigt lösning.

 

Med naprapaten Martins hjälp fick jag ett kanonbra träningsprogram för både bål, rygg och knän och det har jag följt stenhårt sedan dess. Trist men väldigt bra för kroppen. Har jag haft ont efter det? Har jag behövt ta till nya värktabletter? Ingetdera.

 

Kanske fanns det en enkel lösning för just mig, kanske är jag lyckligt lottad men jag hoppas i alla fall att alla ni som tränar och får ont kollar varför ni har ont istället för att bara ta en ”quick fix” med något smärtstillande preparat. Bieffekterna av dessa medel är ju inte så jätteroliga efter lite längre tids användning vilket man bland annat kan läsa om i denna intressanta artikel i DN från augusti i år.


Jag säger hej

Det blir en dubbeltydig start på detta, mitt första blogginlägg. Dels vill jag ju självklart hälsa alla er läsare välkomna till min blogg och dels vill jag slå ett slag för en sak som jag och en hel del andra löpare funderat på under de senaste åren.

 

Varför hälsar vi löpare inte på varandra när vi möts under ett träningspass?

 

Varje gång jag är ute och springer så hälsar jag på de löpare jag möter. Vi har ju trots allt samma intresse och ett leende, en liten nick eller ett hej tycker man ju borde pigga upp lite.  Men allt som oftast så vänder den jag möter ansiktet neråt marken och låtsas som ingenting. Märkligt. Eller hur? Självklart gäller detta inte alla men tyvärr lite för många procentuellt sett. Om jag hälsar på tio löpare på en runda så brukar jag få ett hej tillbaka av kanske tre personer. Ganska uselt faktiskt. Hojåkare har ju alltid hälsat på varandra. Oavsett om man kör Norton eller Kawasaki. Detta borde väl vi alla löpare då kunna göra också. För ett leende och ett hej piggar upp, ger mer kraft, motivation och gör dessutom hela träningspasset så mycket roligare. Fast sånt kanske inte är så viktigt när man är ute och springer. Eller?

 

Framöver kommer jag därför lägga upp lite hälsarstatestik i vissa av mina inlägg. Står det som avslutning ”Niklas mot Rubbet 11-4” så vet ni att jag hälsat på elva och fått fyra tillbaka. Jag kommer nämligen fortsätta denna kamp och vem vet, en dag kanske det händer. Att nästan alla hälsar…