Lyckan är kortvarig

 

Det här var början av den värsta promenad i mitt liv. Jag skrev om den i somras. Här jag typiskt entusiastisk och anar inga faror, helt orädd. Vi ska bara upp på ett nytt berg.
Glad och kaxig kämpande jag mig upp till toppen. På vägen upp var det rätt snårigt och det låg en del döda djur längs vägen. Det skakar jag av mig. På vägen ner var vi vilse. Flera gånger. Totalt vilse. 39 grader varmt, sju timmar i bergen och inget vatten. Letandes runt efter rätt väg. Jag ville ge upp ett tag. Jag hasade mig ner så benen blödde. Telefonerna dog och vattnet tog slut. Väl nere och efter några liter vatten och kramar från mina barn så kände jag en sån lycka. Lycka över att leva. Den lycka man skulle vilja känna oftare.

Gärna genom att trycka på en knapp bara. Den där dagen var liksom som en avspegling av livet. Man liksom glad i hågen kastar sig ut i livet. Man möter på en hel del tuffa hinder. Tampas med dem. Klagar en del. Men efter dem så kommer lyckan. Även om den är kortvarig. Alltså den här dagen lyckan varade längre än vanligt. Synen av mina barn var överrumplade. Tacksamheten barometern slog i taket.

Så hörni ha med er det. Det finns ju ingen knapp att trycka på. Ibland krävs det en del utmaningar för att uppleva lycka. Lycka är kortvarigt. Det är bara så.