Historik
1790 upptäcker en brittisk präst titan som han kallade magnetisk sand.
1795 döper Klaproth det till antimon.
1906 produceras de sista legeringarna.
1918 används titanoxid som pigment i färg, plast och papper.
1948 används titan i legeringar och blir därefter viktig inom industrin.
Kemi
Titan utgör 0,6 procent av jordskorpan, det nionde mest förekommande ämnet. Titangruvor finns i många länder i världen. Endast 5 procent går till metallanvändning. Titan är en silvergrå glänsande metall som liknar rostfritt stål. Den har använts de senaste hundra åren i flygindustrin, smycken, implantat och som vitt pigment. Hela 95 procent används som titanoxid (TiO2), ett populärt vitt pigment. Titan avger lätt elektroner och bildar starka komplex med organiska och oorganiska metaller. Det är en utmärkt metall för att motarbeta korrosion. Titangruvor finns i bl.a. Australien, Canada, Norge, Ryssland, USA och Afrika. Människokroppen innehåller ca 15 mg titan, främst lagrat i lungorna. Det dagliga genomsnittsintaget är mellan 0,3–1mg.
Effekt, toxicitetssymtom
Titan kan ackumuleras i lungorna och lymfsystemet. Lungskador på grund av titandioxid kan uppkomma efter betydande och lång exponering genom målning. Titandioxid producerar fria radikaler. Det kan finnas koppling mellan titanansamling och leukemi samt bröstcancer. Amalgamskadade patienter är ofta känsliga mot titan och titanimplantat. Det är relativt vanligt med överreaktioner mot titan hos dem som är drabbade av tungmetallförgiftning, speciellt så kallad amalgamförgiftning, och som gjort många tandläkarbesök resulterande i implantat när de har varit i ett försvagat tillstånd.
Nästan 8 procent av alla dentalimplantat med titanskruvar misslyckas under de första 8 åren. Inflammation i tandköttet nära implantat kan tyda på överreaktion på titan. Titanimplantat kan ge ökad galvanisk korrosion i munhåla. Hudproblem som eksem och psoriasis är vanliga symtom på en titanallergi. Titan från proteser och implantat kan öka resistens till antibiotika.
Toxicitetskällor
Färg, titanimplantat i käkbenet, hörselapparater, plastikkirurgi i ansiktet, höft- och knäledsimplantat, solskyddskräm, läkemedel, tillskott, tandkräm, p-piller, kosmetika, keramik. Titan kan förekomma som tillsatts E171.
Proteser förekommer ofta av legeringar som innehåller flera olika metaller, till exempel titan tillsammans med vandium och aluminium. Toxicitet från proteser och implantat kan därför vara associerad med metallsynergism eller multifaktorell toxicitet. En ökad förekomst av titan i mediciner, kosmetika, tandkräm, målarfärg, kosttillskott, och via piercing med mera, skapar problem hos många. Det är många som utvecklar allergi mot titan och sedan får diverse besvär.
Ett genomsittsintag av 0,8 mg passerar oftast genom kroppen via avföring och ger inga besvär, förutom för dem som är allergiska eller får i sig mycket högre mängder. Elemental titan och titandioxid anses ha en relativ låg toxicitet jämförd med andra metaller, men trots det verkar det vara många som utvecklar allergi. Tandvårdspersonal bör vara försiktig med att andas in titanpartiklar vid utborrning av titanimplantat. Vid överkänslighet, undvik alla tänkbara källor av titan.
Synergister
Fluor, natrium laurylsulfat samt metallfyllningar ökar känslighet till titanoxid. Titan samlas i vävnad som är kiselrik.
Kelering/avgiftning
Titanmängderna i en hårmineralanalys sänks i vanliga fall med mineralbalansering, speciellt i samband med avgiftningskurer där man stödjer njur- och tarmrening. Extra intag av kalcium, liponsyra samt svavel (MSM) påskyndar utsöndring av titan. Extra intag av fibrer och alger bidrar till snabbare avgiftning.
Analyser
De som har problem med hög titanexponering visar höga värden i en hårmineralanalys och även i saliv och serum. Vid tungmetallsförgiftning ökar många gånger titanvärdena i samband med andra förhöjda värden av tungmetaller. Överkänsligheter mot titan kan mätas med Melisatest. Man har oftast en immunologisk reaktion mot titan istället för en toxikologisk reaktion.