Jag har precis kommit tillbaka hem efter en på många sätt fantastisk vecka i det rent utsagt snööverfyllda Cervinia.
Tanken jag hade med detta inlägg var att skriva lite om träning på resande fot och hur man med bara en uns fantasi kan få in rejält tuffa pass på både minimalt med utrymme och ytterst få hjälpmedel som man enkelt kan plocka med på resan. Inte för att du kanske behöver speciellt mycket mer träning efter 8 h tämligen tuff skidåkning, men det kan ju finnas andra tillfällen då det kan vara önskvärt.
Men. Det inlägget får vänta. Just nu finns det annat som snurrar i huvudet som har tagit över.
Cervinia bjöd som nämnt på kopiösa mängder snö. Det snöade i princip varje dag vilket ledde till att vi fick många mycket bra skiddagar med förhållandevis lite folk att trängas med. Visserligen lämnade sikten mellan varven en hel del i övrigt att önska men det är det utan tvekan värt för att få lite mer svängrum, både i och utanför backarna.
Väderprognosen hade dock utlovat uppehållsväder och sol en av dagarna vilket gjorde att vi kollade upp utsikterna för Heliskiing. I och med den otroliga mängden snö som kommit på ganska kort tid gjorde att man var lite försiktig med var och när man kunde ut och busa utanför pisterna i orörd terräng vilket gjorde att vi inte var helt säkra på att det hela skulle bli av.
På morgonen, utpekad dag vaknade vi till en solklädd himmel, utan ett moln, 5-6 minusgrader och nästintill vindstilla. Wow! Det blir knappast bättre än såhär. Dock var det fortfarande inte helt klart hur tillvida det skulle bli någon helikopter eller inte, men efter frukost fick vi reda på att det var grönt ljus. Lyftet skulle bli av!
Vid helikopterfirman lastade vi in skidor och utrustning i bussen som kördes av guiden Simone. Simone bjöd på sig själv, skrattade, sjöng med låtarna på radion och skojade om att vi hade otur som fick en kvinnlig chaufför som körde oss upp på berget. Hon berättade även att den här typen av dagar var fruktansvärt sällsynta och att det för hennes del knappast fanns bättre dagar att arbeta på.
På lyftplatsen var stämningen på topp och förväntan hög. När ljudet av helikoptern som flög mellan bergen ökade svischade kamerorna upp och bilder i mängder sköts av.
Jag har visserligen flugit helikopter tidigare men aldrig upp på ett snöklätt berg för att skida ned så för min del var det en riktigt häftig upplevelse! Känslan att stå på toppen av berget och titta ned över den nästintill helt orörda snön i strålande solsken gjorde mig i det närmaste religös och av mitt resesällskaps ansiktsuttryck att döma var jag knappast ensam om den känslan.
Alla i sällskapet var nästintill eurforiska och kommentarer som “Heaven is a place on earth”, och “Nu kan man lägga sig ned och dö nöjd” haglade. Och efter den första repan ned genom den flera meter tjocka täcket av yrande snö var inte nivån lägre! Alla var på toppenhumör och totalfrälsta.
Min erfarenhet kring offpiståkning är inte speciellt gedigen, men i sällskapet fanns det personer som har åkt både land och rike runt för att få sitt pudersnöberoende tillfredsställt och mer eller mindre alla pratade om att det här var det absolut bästa de har upplevt i skid eller brädåkarväg, så jag insåg att det här är något som jag förmodligen inte kommer att uppleva många gånger till i livet.
Så när frågan om vi ville göra ett lyft till kom krävdes det inte många sekunders betänketid innan helikoptern beordrades tillbaka.
Andra åket ned var om möjligt ännu bättre än det första. Den djupa pudersnön tog emot svängarna som en silkesvante och även om en missbedömning av gupp gjorde att jag fick tumla runt i snön ett par varv var jag helt salig!
Vi tog rygg på vår guide som ledde oss nedför berget och väl nere tog vi bussen tillbaka till Cervinia för att få några eftermiddagsåk i de pistade områdena.
När liften stängde för kvällen susade vi in på hotellet för att möta upp våra andra vänner på hotellets afterski. Stämningen var på topp och vi var rörande överens om att det här hade varit en helt makalös dag!
Detta ända tills vi mötte en av hotellets anställda som varit med oss uppe på berget vid det första åket och fick beskedet att tre personer ur gruppen hade gjort ett tredje lyft och fastnat i en lavin. Två av dem hade trots att de blivit begravda i snön överlevt utan fysiska skador men guiden Simone, som var den tredje personen hade omkommit…
Det var som att gå från 250 km/h till noll på en halv sekund. Beskedet kom som en rak höger och den för bara sekunder sedan eurforiska, välmående känslan var helt bortblåst. Tankarna tumlade. Vad, när, hur, varför?! Det blev inte färre tankar när vi fick informationen att det hela hände där vi hade åkt vårt andra åk, i princip 20 min efter att vi hade åkt ned.
Vad rent utsagt FAN ska man känna nu? Tacksamhet? Sorg? Glädje? Ilska? Ärligt talat, jag vet inte….
Men jag vill inte att minnet av den här dagen ska bli bestå av mörker för någons skull, allra minst för Simones!
Hon gjorde det hon tyckte bäst om, hon levde livet fullt ut med allt vad det innebär men blev ryckt i steget.. Fruktansvärt! Men hon visste vad hon gav sig in på. Vidtog de säkerhetsåtgärder som sig bör men ändå gick det som det gick. Och sådant händer även i miljöer som man inte ens funderar över att något så hemskt kan hända. Mycket kanske vi kan kontrollera, men verkligen inte allt.
Även om man inte ska vara onödigt dumdristig i sitt leverne så ska livet levas! Ta vara på de tillfällen som finns, rå om nära och kära, gör ingenting imorgon som du kan göra idag. Använd ditt omdöme och förnuft, men ta chansen när den finns.
Simone gjorde det och det kommer jag också att göra!
R.I.P
