Livet, träningen och sjukdomen

Tränar du för att leva eller lever du för att träna?

Är en fråga som poppade upp i mitt huvud för en tid sedan. Grundfrågan var egentligen en utveckling av Krugans Kimonos devis “Fight to live, live to fight” men jag tror att fler människor i dagsläget har en närmare relation med ordet träning än med översättningen av ordet “Fight” och har lättare att se på frågan från det perspektivet så jag valde att skriva detta utifrån den förutsättningen istället.

För min egen del kunde jag skriva in mig under facket “lever för att träna”.  Jag  var övertygad om att jag var född för träningens skull. Hela min existens låg i den. Varje dag kretsade  kring när, var och hur jag skulle träna. Hur jag skulle äta och planera aktiviteter för att få optimala förutsättningar för passen mm. Tankarna gick konstant kring hur jag skulle kunna förbättra min träning, hur jag snabbast skulle kunna bli bättre, snabbare, starkare etc. Det mesta jag gjorde eller inte gjorde hade någon form av baktanke kring vad det skulle kunna ha för effekt på träningen. “Kan jag göra det där? Hur länge blir jag borta? Hur mycket kommer jag missa? Hur stor är risken för att bli skadad” osv.

I mitt fall blev mitt sätt att leva en kraftig begränsning för mitt välmående. Det blev konstig twist på allting då jag i sak tyckte väldigt mycket om det jag gjorde. Jag älskade kampsporten, jag tyckte om att lyfta vikter och jag mådde bra av att röra på mig. Åtminstone intalade jag mig det. I grund och botten tyckte jag även så, missförstå mig inte här, jag tyckte från början att allt jag pysslade med var jäkligt kul men med tiden slutade jag känna att det förhöll sig på detta sätt och jag började känna mig låst och begränsad.

Varje dag blev ett smärre krig. Det var ytterst sällan roligt på träningarna, jag hade konstant ont i leder och muskler och jag kände mig i princip aldrig glad över någonting. Tröttheten var kanske det värsta av allt. Konstant trött, seg, sliten och energilös. Allt som skulle göras behövde alltid forceras. Kaffet var inte längre en njutning utan ett nödvändigt ont för att överhuvudtaget komma ur sängen.

Såhär med lite distans och eftertanke är allt glasklart att jag var ute på vift, och att något inte stod rätt till men mitt uppe i alltihop var det inte riktigt lika enkelt. Jag tyckte det var väldigt märkligt att mådde som jag gjorde, “Jag tränar och sköter mig. Dricker ingen alkohol, röker inte, snusar inte, använder inte droger, äter bra mat (trodde jag, mer om det vid annat tillfälle) och ändå mår jag rent utsagt skit!”

Jag kunde inte förstå hur andra kom genom sina liv och kunde leva som de gjorde utan att må som urvridna disktrasor.

Jag började utveckla matallergier, fick sjukdiagnoser som utbrändhet, utmattning, depression, diskbråck , Mb Bechterews och gud vet allt.  Jag genomförde terapier och rehabilitering, sökte hjälp från alla tänkbara och otänkbara håll. Gjorde precis som jag blev tillsagd, ibland var det något litet som hjälpte tillfälligt men i det stora hela blev det ingen större skillnad och det kändes som jag inte kom någonstans och inget verkade bli bättre.

Någon riktig träning kunde jag inte genomföra men jag hade ju fått rehabiliteringsprogram av professionella terapeuter som skulle göra mig bättre så det tragglade jag på med trots att jag vid tillfällen kunde bli liggande på golvet upp till en halvtimme p.g.a. smärtor som gjorde att jag inte kunde stå upp. Under perioder hade jag så svåra smärtor att jag inte hade någon kroppsposition som inte gjorde ont och under drygt en månad kunde jag i princip inte sova alls trots att jag var helt slut.

Man kan ju tycka att jag borde haft vett att förstå att jag skulle testa en annan väg här, men som en vän till mig så vänligt förklarade för mig en gång “Du är ju snyggare än du är smart” så får jag väl erkänna mitt tillkortakommande och acceptera att jag var lite drygt dum i huvudet… Och ja, jag tänker stå fast vid ordet “var” tackar som frågar.

Det var egentligen inte förrän jag accepterade att min tillvaro inte riktigt ser ut som jag trodde eller önskade och att jag inte kunde kontrollera eller styra processen jag befann mig i som vändningen kom.
Jag insåg att jag hade stressat som ett djur för att så snabbt som möjligt ta mig ur situationen och försökt forcera mig förbi vilket blev totalt kontraproduktivt och jag blev i det närmaste sämre hela tiden. Med acceptansen kom också förståelsen, med förståelsen öppnade sig vägar som jag inte hade sett förut och plötsligt började tillvaron se lite ljusare ut.

Jag började göra saker som kändes bra och gav ro, undvek sådant som inte kändes bra och skapade stress. I förlängningen smittade detta av sig utanför det fysiska och började sprida sig till resten av min tillvaro och jag började rensa ut och ta bort element som stal energi och började bli mer medveten om vad som faktiskt gav mig energi och inte dränerade mig. Jag började lyssna medvetet och sakta, sakta började jag höra saker som jag inte hade uppfattat tidigare och undan för undan kunde jag nästan se världen växa. Åtminstone den lilla värld som jag har levt i.

Så smått började energin krypa tillbaka. Vecka för vecka minskade smärtorna och sakterliga kunde jag börja känna på de saker som jag inte kunde göra tidigare. Jag började kunna promenera och göra vardagliga saker som inte hade fungerat tidigare. Jag kunde börja träna lite försiktigt och helt plötsligt började kroppen faktiskt svara positivt på det jag utsatte den för. Det gick verkligen inte fort och det gick VERKLIGEN inte spikrakt, men det gick framåt. Jag blev starkare, rörligare, gladare och jag började helt enkelt må bättre. Jag kände att jag hade börjat leva igen.

Jag har förstått att jag inte lever för att träna. Jag tränar för att kunna leva. För att kunna göra saker som jag annars inte skulle kunna göra. Jag tränar och rör på mig för att kunna ta del av saker som erbjuds, för att kunna njuta av att göra saker som får mig att må bra.

Jag kan idag säga att jag älskar träning och rörelse igen men bara sådant som jag tycker är kul, utvecklande och utmanande. Träning för träningens skull om den inte är meningsfull och fyller ett syfte är bara slöseri på tid och energi som hade kunnat användas till bättre saker.

Må gott tills nästa gång!