Eva Rusz svarar

I en den boken som kom ut 2006 så beskriver jag de olika känslomässiga modeller vi kan få beroende på hur våra olika barndomsupplevelser har varit.

Den modell som kallas ”otrygg-undvikande” medför att barn som i varierande grader fått lära sig att deras känslor inte är så viktiga att visa eller känna, lär sig att anpassa sig mer till andras behov än till sina egna. Och att de i varierande grad övar sig i att ”bita ihop” och trycka undan många egna känslor man kan känna; glädje, sorg, ledsnad och så vidare. De som kartlägges och anses ha denna känslomässiga modell kallad ”A-anknytning” kan alltså vara mer anpassningsbara mot andra och hålla undan sina känslor och liksom bete sig ”förnuftigt” fast det inom dem kokar av olika känslor. Man ler fast man är arg. Man skrattar fast man är ledsen.

Jag menade i min bok ”Varför väljer jag alltid fel partner?” att om man känner igen sig i någon modell ur boken så kan man dagligen öva sig genom att följa mina terapeutiska råd. Många gånger medför det att man skall göra tvärtom mot hur man betett sig tidigare.

Till exempel: mindre bita ihop och mer känna efter, vad som sker inombords och öva sig i att visa det. Som exempel skulle du då inte ha tagit emot en man som du inte ville ha, bara för att han ville ha din hjälp. Du skriver att du ”kände dig inte stark” då men gjorde det, det vill säga tog hand om honom, i alla fall. I detta exempel skulle du lyssnat på dina känslor och sagt nej istället för ja. Då kan du långsamt förändra dina känslomässiga inre modeller, utan att tänka att du måste ställa upp, vilket var ett alltför ”felriktat förståndigt” sätt för din del.

Hälsningar
Eva Rusz