Eva Rusz svarar

Om du har varit och talat med flera psykologer och inte förstår vad de säger, ja då har du mött dåliga psykologer! Psykologerna skall ju hjälpa dig att förstå dig själv, du skall inte betala för att förstå dem!
Idén med äktenskap var, och är fortfarande, att skydda barn och hem. Att se till att våra barn får chansen att få beskydd och en trygg bas,  att få tillgång till föräldrarna och växa upp och tryggt.
Och det ekonomiska beskyddet makar emellan skulle skydda paret så de fick/får trygghet och stabil bas. Samma idé är det för sambos, givetvis. För många par kan de starka kärlekskänslorna dirigeras om då man levt i en längre par-relation.
Kärleken kan bli kamratlig istället för erotisk och passionerad som  den  var i början av relationen.
Många par kan klara av att hantera den transformering som utflyttade barn medför. Eftersom paret då behöver öva sig i att ställa om sina respektive roller till nyare, mer flexibla beteenden gentemot varandra. Och då kan man  fortsätta leva tillsammans på ett delvis nytt sätt. Då kan nya känslor komma som kan påminna om den första kärleken.
Vissa, kan uppleva att det är svårare och riktar istället tankar och känslor bort från den mångåriga partnern och får lust och rus till en annan.
Mitt råd är att du byter psykolog och ställer krav på nästa du söker upp.
För de flesta på denna jord gör det känslomässigt och fysiskt ont att separera även om kärleken inte finns kvar som förr.
Vi är vana med den andra och separationsstress kan  faktiskt utlösa depressioner och ge symptom som man kan förnimma då man skall sluta med någon drog.
Det svåra är just de starka separationskänslorna. Man känner rädsla och panik och då förmörkar de andra, kanske mer förnuftigare beslut.
Men då man har separerat så kommer det oftast andra känslor som är mer angenäma efter rädslan och paniken. Även om saknaden efter den man levt med länge givetvis kan finnas kvar, livet ut. Ni har ju vuxna barn tillsammans så om du väljer att separera så kommer ni att mötas i livet framöver hur som helst.

vänliga hälsningar, Eva Rusz