Jag har en jobbig situation just nu med min yngsta son som är 21. Jag har två söner, den äldre är 27 år, och deras pappa och jag separerade när den yngsta var fyra år. Sedan dess har han bott hos mig hela tiden ända fram tills förra året i september när han flyttade till egen lägenhet. Ska tilläggas att han inte har någon kontakt med sin pappa eftersom han av olika anledningar har valt bort honom. Jag och min yngre son har alltid haft en fin och bra relation till varandra och vi har kunnat pratat om allt i livet. Sedan har väl jag varit lite ”för mycket” ibland när det gäller att vara frågvis och vilja veta saker, men det är bara för att jag har brytt mig så mycket och det har jag förklarat för honom. Jag kan också tänka mig att jag har brytt mig extra mycket eftersom det inte funnits någon pappa med i bilden. Fram till för ungefär 1,5 månad sedan var allt som vanligt, vi ringde och sms:ade varandra, han ringde mig oftast och jag blev alltid så glad när han gjorde det och det sa jag till honom. Han frågade om olika recept, hur han skulle göra med tvätten osv. Saker som man vill veta när man flyttat till egen lägenhet. Vi åkte på semester tillsammans med hans mormor och morfar och min bror och hans barn. Vi hade så roligt dessa dagar tillsammans och allt kändes helt perfekt som han också sa när jag lämnade av honom efter vår resa. Han skickade några sms samma kväll som vi kom hem men efter det är det helt tyst. Jag skickade några sms och har ringt men han svarar inte mig. Jag bad min man prova att kontakta honom och då svarade han att han vill vara i fred och att han klarar sig själv för han är snart 22 år, och vill han något så hör han själv av sig. Det svaret fick vi. Min son tycker för övrigt mycket bra om min man så det är inget sådant som ligger bakom detta. De har haft en bra relation genom de sex år som vi varit tillsammans och också kunnat prata med varandra om allt. Så nu undrar jag, vad kan detta vara? Jag mår jättedåligt av att ha det så här, varför gör han så här mot mig? Vad har jag gjort för fel, har jag varit en dålig mamma fast jag alltid funnits där? Är det något annat som kan ligga bakom, har han träffat någon (jag har tänkt mycket på om han kan vara homosexuell, men jag har ju ingen aning och inte heller vågat fråga honom) och varför gör han så här i så fall? Eller är det något annat som hänt? Han har ätit Sertralin sedan cirka fyra månader tillbaka då han blev deprimerad och fick utmattningssyndrom på grund av sitt jobb. Han har fast anställning inom barnomsorgen. Jag är så rädd att det är medicineringen som gjort honom så känslokall helt plötsligt eller mår han själv så dåligt att han inte vill ha med mig att göra längre. Han har lite kontakt med sin bror och hans familj men inte så mycket. Han har många fina vänner och några (i mitt tycke) mindre bra vänner. Vissa av dessa dricker mycket och har även använt droger. Så vad ska jag tro? Jag oroar mig varje dag för honom, och gråter varje dag för att jag inte förstår vad som händer med honom. Hur mår han egentligen och varför väljer han att göra så här mot oss? Vi har ställt upp för honom i ur och skur och gjort "allt" för honom, det kanske är det som är felet, men det gör man ju bara av glädje och för att man älskar sitt barn. Han har alltid varit tacksam för all hjälp han fått och alltid varit vänlig och snäll, han är duktig och ordningsam och mycket sportintresserad och spelar själv fotboll. Jag vet att han säkert vill hitta sig själv och bli vuxen, men det blev så tvärt allting, utan någon förvarning och något samtal med mig om det. Varför klipper han allt mellan oss, bara sådär? Vill gärna ha ett råd från dig, hur ska jag förhålla mig till den här situationen? Kommer det gå över, är det bara en fas eller kommer det vara så här nu mellan oss? Vad tycker du jag ska göra? Ska jag ligga på och "vara jobbig" och åka till honom och försöka prata med honom, men han kanske inte ens öppnar dörren för mig? Eller ska jag låta honom vara ifred som han vill och hur länge i så fall?