Eva Rusz svarar

Hej,
Vi har alla olika känslomässiga spår och räfflor inom oss som medför att vi tänker och agerar olika. Då vi blir störtkära påverkar dessa  inre ”spår” oss  inte så mycket därför att vår hjärnas ”uppåttjack-hormoner” är så starka. De heter som exempel dopamin, adrenalin, oxytocin och seratonin och aktiverar oss att bli mer glada, orädda och utforskande.
I de stunderna och situationerna verkar många kunna bortse ifrån de lite mer rädda känslomässiga spår vi alla har och vi törs närma oss och fördjupa relationen, utan rädsla och tvekan.
Men, då den första förälskelsen lagt sig, vilket brukar ta mellan tre månader till ett och ett halvt, kanske två år så verkar vi delvis återgå till att styras av vissa rädda känslomässiga spår. Och då kan vissa fjärma sig, känna sig rädda och osäkra och fly trots att ingen fara föreligger.
Din stora kärlek, mannen, verkar ha styrts bort av rädda tankar, men då han befinner sig på behörigt  avstånd ifrån dig så törs han höra av sig.
”Faran är över” då avståndet finns. Det är antagligen rädsla inom honom som gör att han beter sig så där. En del personer kan ändra sig om motparten – du – är uthållig och  orkar invänta honom. Ju mer tillgänglig du är desto mindre rädd kan han förhoppningsvis känna sig.
Jag kan inte garantera att hans rädsla kommer att minska, men om du verkligen är kär i honom så kan du ju fatta ett beslut om hur länge du har ork och lust att vänta och se om hans rädsla minskar. Rädslan att komma någon nära kan alltså ha att göra med hur denne man har upplevt det under sin barndom då han närmade sig sina vårdgivare. Om hans föräldrar, vårdgivare, agerade med att förskjuta eller  förminska honom då han han behövde dem så kan hans vuxna beteenden bli att han agerar reflexivt för att liksom skydda sig själv, fast ingen fara att stötas bort föreligger.
Det är alltså hjärnans rädslosystem, benämnt ” amygdala” som är en bov i dessa beteenden.

vänliga hälsningar, Eva Rusz