Hur känner man glädje när allt går emot? Hur blir man glad igen? hur väljer man att tolka allt som kommer till en? Just nu har jag svårt att låta saker som kommentar, gester, meningar rinna av mig utan jag tar åt mig och antar att allt handlar om mig. Allt viskande, allt tissel och tassel, och konstruktiv kritik som ska vara vänligt riktad ser jag som kritik.
Jag väljer glädje, men det känns inte äkta. Såren är för djupa. Jag försvarar mig med Ja, men…
Lära sig läxan, gå vidare, vända blad. Fast vilken läxa är det? Mej veteligen har jag inte gjort något fel.
Ju mer jag tänker på det desto mer fel blir det med allt i livet!
För visst är det så, en negativ tanke föder flera tankar i samma spår. Allt blir bara elände. Nu ska jag bara fokusera på det jag är bra på. För något är jag bra på.
Vilket är ditt bästa tips när allt känns eländigt?