Anna Ledberg

Jag kan nästan se mammas upprörda och undrande ansikte framför mig. Som så många gånger för ut. Fast den här gången talar vi i telefon.

– ”Åh stackars Leo och Alex de som inte äter mjölk. Åhh vad ska vi ge till dem?”
Detta mantra som har förföljt mig hela tiden under telefonsamtalet.
Vad ska vi ge till dem istället?

För henne är det verkligen ett problem, det där att inte äta / dricka mejeriprodukter. Hela hennes värld har rasat samman, hon är verkligen beskymrad och fundersam. Hon vet inte vad hon ska bjuda Leo och Alex på. De måste ju också ha efterrätt. Åhh stackarna.

Hon har verkligen gått in för att tycka synd om personer som inte är som vanliga. Å det är stackare hit och stackare dit. (Ni förstår vad det är synd om mig va?? Jag som BARA äter grönsaker?  – jag har desstuom växt upp med att vara en stackare och alltid, alltid fått någon annan mat. Även fast andra gänget ätit vegetariskt! Som ofta inte ens matchar, utan något helt annat. Precis som mantrat åhh vad ska vi ge till dig då?  Det ska göras någon annan mat som är ljusår från temat på festen.

Men varför göra det så svårt för sig?
Tillbaka till samtalet:
– Men mamma vad hade du tänkt laga för mat då?
-Ja, hamburgare och korv till barnen. (Korv till barnen, är inte hamburgare också barnmat?) Men ok!
Åhhh… vad ska vi ge till dig då? Du som inte äter någonting, å  din stackare…… blablabalablabala

– Ok, säger jag, vi ska göra hamburgare / korv på grillen. Du behöver inte tänka på mig. Jag tar med min egna mat. Men jag vill veta vad det är tänk för tema. Jag kan inte komma med ett grillspett, eller foliepaket är det är burgaredags!

För visst äter vegetarianer också hamburgare och vill inte ha något annat när vi ska ha sånt.
Jag har många, många gånger fått t ex grillspett när vi ska ha hamburgare eftersom jag inte äter kött. Men de har ju glömt att jag äter hamburgare. Så lite missförstånd och okunskap.

– Men vari ligger problemet då,med Leo och Alex? Det finns ju ingen mejeri i korven – möjligtvis i brödet?
– Men till efterrätten, suckar hon nästan besvärat…. å de äter ju inte glass, inte mjölk, inte de och inte de……

– Men varför köper du inte pinnglass då rå? Om du promt måste ha något till efterrätt. (Och ja det vill hon ju, eftersom hon vill vara en bra värdinna!)
– Isglass!
– Ja såklart säger ja.
– Kan du köpa den på vägen?
– självklart!

Så var det problemet slut. Fråga mig om du har en fundera om vad du ska ge till någon som är besvärlig! Thihii.

Jag är strax på väg till jobbet, i denna arla morgontimme. Det blir tidigare och tidigare för varje dag. Känns det som. Sedan gick jag upp extra tidigt idag för att alla skulle hinna duscha och göra sina morgonrutiner i lugn och ro. Elin börjar dagis kl 07:15 den här veckan.

Det ska bli kul att se vad det blir för recept som ligger på köksbänken på jobbet. Chefen lägger papper på bänken så det är den maten jag ska laga. Ibland kan det bli lite stressigt och om man känner sig trött i kroppen eller inte alls på humör att laga något komplicerat.
Ibland vill man bara göra något enkelt fast som även smakar gott. Linser är enklare / går snabbare  än att koka bönor.  Att använda något som redan finns förberett från dagen innan, eller som blev över går snabbare än att börja på något  nytt.

Herre gud vad det är svårt att beräkna mat – jag har ingen aning om hur många som hade tänkt äta just idag! Ibland gör jag för mycket mat och ibland för lite. Det är jättejobbigt att göra för lite!  Det kan bli lite stressigt i restuangbranschen ibland: Tänk att du behöver laga ny mat, samtidigt som kön ringlar lång och dessutom är alla tallrikar slut, någon ropar det finns inget vatten, och någon annan brödet är slut. Där utöver är diskberget på matborden enormt.  Du ska göra allt detta själv. Du måste först hämta all smutsig disk och diska innan du kan expidera kunder som vill ha mat, som inte finns. För den håller på att kokas. Sedan skära upp bröd och fylla på vatten…..

Men man får ta det som det är. Ha en bra dag nu ni där ute.

Har något gjort något bra tala om det? Har någon gjort något sämre tala om det också, fast på ett snällt sätt?
Om maten man lagar smakar gott, om man gör på ett bra sätt, om det fattas något eller om det finns något att man ska tänka på. Alla vill få bekräftelse på att man gör bra saker, om man inte får någon feedback alls finns det ingen anledning att fortsätta.

Det gäller såklart alla branscher och yrken. Eller på facebook, eller instagram. Men egentligen, för mig, är det viktigare att få bekräftelse på att jag är bra / duktig i verkliga livet att få 100 likes på facebook.

Om någon gjort något bra, oavsett om jag känner den personen eller inte, ger jag beröm. Jag tackar kocken för maten om jag äter på fik / cafe / restaurang. Jag berömmer min sambo som får ta morgonrusningen med barnet. (Och  DET är inte det lättaste alla mornar, det vill jag lova!) eftersom jag börjar jobba tidigare. (utan att säga Men varför har du inte gjort…..?)

Det har hänt att busschauförren  har fått höra att de gör ett bra jobb, särskilt under rusningar, eller när tunnelbanan är avstängd av någon anledning, och det sätts in extra bussar, extra turer och det är allmänt kaos.

Jag har nu arbetat på mitt nya jobb i en vecka och jag har fortfarande ingen aning om jag gör ett bra jobb. Eller dåligt för all del.  Jag vet inte om de trivs med mig, jag vet inte om kunderna uppskattar mig. När jag kommer på morgonen är jag helt själv (tillsammans med en annan kock som har andra uppgifter) och när cheferna kommer har jag lagad klart all maten.  Nu gör jag ju på mitt sätt, och om det är ett sätt som passar de andra – det har jag ingen aning om ju.

Eller min kompis X  som också lagar mat i storkök. Hon får bara skit från sina chefer och funderar därför på att sluta. Varför ska man vara på en arbetsplats, som faktiskt är den största delen av ens dag, ens liv och inte trivas? Inte bli uppskattad för det jobb man gör eller hur man är som person. Eller inte ha någon kollega att tala med.

Eller vad tycker du?  Bra eller anus?

Det blir lättare och lättare att känna igen våra stamkunder och deras särskilda öönskemål.  Endel som vill ha soppa och sallad först,  andra som inte vill ga dressing på salladen. Och så vidare.

Idag lagade jag sheperds pie, blomkålssoppa och tomatsås och kokade hirs till allt.

Sheperds pie:

Koka adukibönor och lägg på sidan. Hacka morot, vitkål, rotselleri, lök i cmstora bitar. Mjukstek i olja och tillsätt oregano, timjan och låt svettas. Lägg bönorna underst i en ugnsform och sedan rotsakerna och ett gott potatismos.Grädda 175 grader i 20 minuter.

Blomkålssoppa

Koka 1blomkålshuvd (imindre bitar) mjukt i buljong. Krydda med helt fänkålsfrö, salt och peppar och annat. Mixa soppan slät.

Först trodde jag aldrig att jag skulle hinna klart med all mat i tid, men jag hade faktiskt tid tillgodo innan lunchen öppnade.  Men jag fick nästan panik när jag fortfarande skalade alla rotsakerna och klockan var 09.

Jag får göra allt från grunden.  Blötlägga bönorna och koka dem. Skala potatis för att göra moset och så. Grymt stressigt ibland.

Vi ses! Hoppas att detta blir läsbart – jag skriver från mobilen.

Tack för idag alla goa!

Jag är strax på väg till jobbet. Det nya, alltså. Det är mycket krävande och jobbigt. Det gäller för mig att ligga steget före och planera, planera. Blötlägga, grodda och så.  På morgonen /  förmiddagarn lagar jag mat och efter lunch plockar jag disk / förbereder.
Ju mer dagar som går desto bättre rutin får jag.  Den här morgon ser jag fram emot att skala 2 kg potatis, 1 kg palsternacka. Bland annat. Det var något som jag kunde ha förbett igår juh. Men jag kan inte klandra mig själv, det var ju bara första dagen igår.

Tänk vad tur jag hade som av alla ställen som finns hamnade på ett som är fokuserat på groddar, alger, surkål, vegan. Det ska ev bli rawinspirerat också.  Det finns faktiskt nästan inga här istan.

Vilka andra lunchrestauranger känner du till som är så?  (I stockholm)
Jag får bara hoppas att de tycker att jag är duktig så blir allt bra.  För man vill ju inte skrämma iväg kunderna. I en bransch som jag älskar.

Vi ses!

Eftersom jag inte har skrivit på några dagar kanske ni tror att jag dog under vårruset. Men icke! Jag gick i mål på prick 30 minuter. Åhhh det var så kul att springa om alla andra, och där är 1 km skylten, jag ska springa till nästa och så höll jag på. Och ja det var en folkfest. Det var faktiskt lite synd att alla de andra inte var där, för vilken stämning det var. Ett tag tänkte jag att jag även skulle springa dagen efter, eftersom jag hade biljett till bägge loppen och då ta med Elin- gå runt banan och bara chilla i området. Men det blev inte så.

Av någon anledning har jag blivt så himla stel bak i benen. Det är fruktansvärt och nästan hugger då och då. Hoppas att det går över snart, det är liksom värt när jag springer till förskolan på morgonen.

Nu är klockan 05:32 och näää det är inte för att skryta som jag berättar det. Det är i stort sätt den enda lediga tid jag har, nu ligger jag också efter med så mycket adminstration, jag har heller inte betalat mina räkningar än. Vi går hellre och lägger oss vid 20, hela familjen och går upp tidigt. Ialla fall jag och det är min egentid. Och värre kommer det bli, eftersom jag kanske ev är på väg att få ett heltidsjobb. Jag är oroligt för det, men också glad att jag har fått chansen i en bransch som jag älskar.  (Jag faktiskt fram emot att få arbeta heltid och så att säga få semester från hemmet. Som det är nu jobbar jag MER än heltid om man räknar med allt obetalt arbete i hemmet. Nu är det min tur att komma hem till ett städat hem och att middagen står på bordet klockan 18.00!)

Som frukost tipsar jag om en smoothie som Shirley Clamp via viktväktarna satt sitt namn på:

Jordgubbssmoothie med lime och ingefära:
Häll 2 dl yoghurt  (0,5%) och 2 dl frysta jordgubbar i en mixer. Riv i skalet från 1/2 lime och 2 cm färsk ingefära. Mixa igen.

GOD MORGON!

Det är i dag det är dags, juh. Något som jag helt hade glömt bort. Det är i dag jag ska springa vårruset. TJOHOHOHO! Vad glad jag är. (Obs ironi!)

Jag hade smidigt bra planer – jag skulle ta med Elin i vagnen och på så sätt förflytta min startpossiotion från ”tidtagning” till ”strosa”. Det hade varit kanon, jag hade få gå  i lugn och ro och strosat och ingen hade märk min urusla kondition.

Vid målgången skulle alla vänta och hejja på mig när vi kommer in. Alla mina fem vänner. Men nu så händer det något märkligt, Josefin ringer och erbjuder sig att passa Elin medan jag springer. MEN VA??

Josefin har en son i Elins ålder och de bor PRECIS vid området, så de skulle vara hemma hos henne och leka. Och så försvann alla mina påhejjare också. De ville hellre vara hos Josse.

Snälla Josse säger att det blir bättre,  jamen då kan du ju springa och hålla på och sen kommer du upp till oss.
Nu kan Herman parkera bilen hos dem, eftersom han kommer direkt från jobbet. Att parkera vid området är lönlöst.

Så, nu utan mitt förkläde (aka min vagn) får jag förpassas till tidtagningsgruppen, till vilken jag är anmäld.
Eftersom mina privata påhejjare försvann i ett nafs, kan väl du hejja på mig. Om du är där förståss. Det skulle hjälpa! Fast tala inte om för någon att jag är i dålig kondition är du snäll.