Anna Ledberg

Jag kan nästan se mammas upprörda och undrande ansikte framför mig. Som så många gånger för ut. Fast den här gången talar vi i telefon.

– ”Åh stackars Leo och Alex de som inte äter mjölk. Åhh vad ska vi ge till dem?”
Detta mantra som har förföljt mig hela tiden under telefonsamtalet.
Vad ska vi ge till dem istället?

För henne är det verkligen ett problem, det där att inte äta / dricka mejeriprodukter. Hela hennes värld har rasat samman, hon är verkligen beskymrad och fundersam. Hon vet inte vad hon ska bjuda Leo och Alex på. De måste ju också ha efterrätt. Åhh stackarna.

Hon har verkligen gått in för att tycka synd om personer som inte är som vanliga. Å det är stackare hit och stackare dit. (Ni förstår vad det är synd om mig va?? Jag som BARA äter grönsaker?  – jag har desstuom växt upp med att vara en stackare och alltid, alltid fått någon annan mat. Även fast andra gänget ätit vegetariskt! Som ofta inte ens matchar, utan något helt annat. Precis som mantrat åhh vad ska vi ge till dig då?  Det ska göras någon annan mat som är ljusår från temat på festen.

Men varför göra det så svårt för sig?
Tillbaka till samtalet:
– Men mamma vad hade du tänkt laga för mat då?
-Ja, hamburgare och korv till barnen. (Korv till barnen, är inte hamburgare också barnmat?) Men ok!
Åhhh… vad ska vi ge till dig då? Du som inte äter någonting, å  din stackare…… blablabalablabala

– Ok, säger jag, vi ska göra hamburgare / korv på grillen. Du behöver inte tänka på mig. Jag tar med min egna mat. Men jag vill veta vad det är tänk för tema. Jag kan inte komma med ett grillspett, eller foliepaket är det är burgaredags!

För visst äter vegetarianer också hamburgare och vill inte ha något annat när vi ska ha sånt.
Jag har många, många gånger fått t ex grillspett när vi ska ha hamburgare eftersom jag inte äter kött. Men de har ju glömt att jag äter hamburgare. Så lite missförstånd och okunskap.

– Men vari ligger problemet då,med Leo och Alex? Det finns ju ingen mejeri i korven – möjligtvis i brödet?
– Men till efterrätten, suckar hon nästan besvärat…. å de äter ju inte glass, inte mjölk, inte de och inte de……

– Men varför köper du inte pinnglass då rå? Om du promt måste ha något till efterrätt. (Och ja det vill hon ju, eftersom hon vill vara en bra värdinna!)
– Isglass!
– Ja såklart säger ja.
– Kan du köpa den på vägen?
– självklart!

Så var det problemet slut. Fråga mig om du har en fundera om vad du ska ge till någon som är besvärlig! Thihii.

Jag är strax på väg till jobbet, i denna arla morgontimme. Det blir tidigare och tidigare för varje dag. Känns det som. Sedan gick jag upp extra tidigt idag för att alla skulle hinna duscha och göra sina morgonrutiner i lugn och ro. Elin börjar dagis kl 07:15 den här veckan.

Det ska bli kul att se vad det blir för recept som ligger på köksbänken på jobbet. Chefen lägger papper på bänken så det är den maten jag ska laga. Ibland kan det bli lite stressigt och om man känner sig trött i kroppen eller inte alls på humör att laga något komplicerat.
Ibland vill man bara göra något enkelt fast som även smakar gott. Linser är enklare / går snabbare  än att koka bönor.  Att använda något som redan finns förberett från dagen innan, eller som blev över går snabbare än att börja på något  nytt.

Herre gud vad det är svårt att beräkna mat – jag har ingen aning om hur många som hade tänkt äta just idag! Ibland gör jag för mycket mat och ibland för lite. Det är jättejobbigt att göra för lite!  Det kan bli lite stressigt i restuangbranschen ibland: Tänk att du behöver laga ny mat, samtidigt som kön ringlar lång och dessutom är alla tallrikar slut, någon ropar det finns inget vatten, och någon annan brödet är slut. Där utöver är diskberget på matborden enormt.  Du ska göra allt detta själv. Du måste först hämta all smutsig disk och diska innan du kan expidera kunder som vill ha mat, som inte finns. För den håller på att kokas. Sedan skära upp bröd och fylla på vatten…..

Men man får ta det som det är. Ha en bra dag nu ni där ute.

Har något gjort något bra tala om det? Har någon gjort något sämre tala om det också, fast på ett snällt sätt?
Om maten man lagar smakar gott, om man gör på ett bra sätt, om det fattas något eller om det finns något att man ska tänka på. Alla vill få bekräftelse på att man gör bra saker, om man inte får någon feedback alls finns det ingen anledning att fortsätta.

Det gäller såklart alla branscher och yrken. Eller på facebook, eller instagram. Men egentligen, för mig, är det viktigare att få bekräftelse på att jag är bra / duktig i verkliga livet att få 100 likes på facebook.

Om någon gjort något bra, oavsett om jag känner den personen eller inte, ger jag beröm. Jag tackar kocken för maten om jag äter på fik / cafe / restaurang. Jag berömmer min sambo som får ta morgonrusningen med barnet. (Och  DET är inte det lättaste alla mornar, det vill jag lova!) eftersom jag börjar jobba tidigare. (utan att säga Men varför har du inte gjort…..?)

Det har hänt att busschauförren  har fått höra att de gör ett bra jobb, särskilt under rusningar, eller när tunnelbanan är avstängd av någon anledning, och det sätts in extra bussar, extra turer och det är allmänt kaos.

Jag har nu arbetat på mitt nya jobb i en vecka och jag har fortfarande ingen aning om jag gör ett bra jobb. Eller dåligt för all del.  Jag vet inte om de trivs med mig, jag vet inte om kunderna uppskattar mig. När jag kommer på morgonen är jag helt själv (tillsammans med en annan kock som har andra uppgifter) och när cheferna kommer har jag lagad klart all maten.  Nu gör jag ju på mitt sätt, och om det är ett sätt som passar de andra – det har jag ingen aning om ju.

Eller min kompis X  som också lagar mat i storkök. Hon får bara skit från sina chefer och funderar därför på att sluta. Varför ska man vara på en arbetsplats, som faktiskt är den största delen av ens dag, ens liv och inte trivas? Inte bli uppskattad för det jobb man gör eller hur man är som person. Eller inte ha någon kollega att tala med.

Eller vad tycker du?  Bra eller anus?