Charlotta Lagerberg-Thunes

Jag är en kvinna på 46 år och har länge funderat på om jag kanske lider av ångest eller om jag bara är högkänslig. Jag känner ofta att jag är på gränsen till att överväldigas av känslor, men jag är osäker på om det är ångest eller bara en del av min personlighet. Jag får lätt hjärtklappning och känner mig orolig inför saker som andra kanske inte tycker är så stora, som att prata inför folk eller göra beslut som kan påverka andra. Samtidigt kan jag känna mig extremt känslig för andras stämningar och behöver mycket egen tid för att bearbeta mina känslor, vilket jag inte vet om det är typiskt för någon som är högkänslig. Jag undrar om det finns sätt att särskilja om det är ångest som driver mina reaktioner, eller om det helt enkelt handlar om att vara högkänslig. Hur kan jag förstå om jag behöver stöd för ångest, eller om jag bara behöver lära mig att hantera min känslighet på ett bättre sätt? Maria

Jag har nyligen börjat förstå att jag kanske är högkänslig, men jag är osäker på om jag verkligen är det eller om jag bara är överdrivet känslig. Jag märker att jag ofta blir överväldigad av starka känslor, både i sociala situationer och i mitt privata liv. Till exempel, när jag är på en fest med många människor, kan jag känna mig utmattad och överstimulerad redan efter en kort stund. Jag är också väldigt påverkad av andras stämningar och kan känna mig ledsen eller stressad även om ingen har sagt något direkt till mig. Samtidigt känner jag mig ibland osäker på om mina reaktioner är "normala" eller om jag bara borde kunna hantera dem bättre. Jag undrar om det här är typiska tecken på högkänslighet, och om det finns sätt för mig att bättre hantera dessa känslomässiga överväldigande situationer utan att känna mig så uttömd hela tiden?  

Hej, jag har börjat känna mig osäker på min egen verklighetsuppfattning i vissa situationer och undrar om jag kanske blir gaslightad. När jag berättar för min sambo att jag känner mig sårad över något han säger eller gör, svarar han alltid att jag minns fel och att jag alltid överreagerar. Och jag får ofta höra att jag aldrig sagt vissa saker, trots att jag är ganska säker på att jag har det. Jag känner ofta att jag ifrågasätter mina egna känslor och minnet, och det gör mig orolig. Jag undrar om det här kan vara gaslighting, och vad kan jag göra för att bättre förstå och hantera situationen? Tack på förhand för din hjälp! Klara

Hej! Jag lider av social ångest. Jag känner mig väldigt obekväm bland människor jag inte känner. Att gå på fest eller middagar där jag inte känner så många är en mardröm. Ofta tänker jag på det varje dag i veckor och när festdagen kommer slutar det oftast med att jag bokar av. För att inte tala om att stå inför folk och prata. När man var tvungen att göra det i skolan hoppades jag bli påkörd av en buss eller bryta ett ben för att slippa. När jag i sociala sammanhang får en fråga eller förväntas säga något är det som att trycka på en knapp och jag börjar svälja, glömma ord, svettas och känner mig svimfärdig. Jag vet att det finns kognitiv beteendeterapi som ska vara bra och betablockerare för att sänka pulsen, men tror inte att det kommer bita på mig. Har du några tips?

Hej Charlotta! Jag skulle vilja ha tips på hur jag kan jobba med min självkänsla. Jag har ett jobb som jag trivs med och jag får ofta positiv feedback från min chef och mina kollegor. Ändå kan jag inte ta till mig det. Jag känner mig värdelös, självförtroendet är på botten och ju mer beröm jag får desto mer press känner jag att jag måste leverera på topp hela tiden. Funderar på om det kan komma från min barndom. Jag fick bara komplimanger när jag fått alla rätt på ett prov eller när jag vann olika idrottstävlingar, inte annars. Så för att få deras kärlek och beröm var det en ständig press att lyckas, annars var jag misslyckad i både mina och föräldrarnas ögon. Hur kan jag vända denna negativa trend och jobba med mig själv för att kunna släppa kraven jag ställer på mig själv, slappna av, göra fel och ändå vara tillräcklig? /Sara

Hej Charlotta! Jag är en pigg pensionär på 70+ som älskar att aktivera mig, resa, påta i trädgården och träffa vänner. Jag har ett väldigt stort socialt behov, vill leva livet fullt ut, vem vet hur många friska år man har kvar. Min man däremot som är i samma ålder som jag vill mest bara vara hemma. Han sover mycket på dagarna, klagar över krämpor, är ofta låg och dricker en del för att enligt honom själv må lite bättre och släppa tinga tankar. Vi lever med andra ord två helt olika liv. Jag älskar honom och vill egentligen inte separera från honom, men fungerar det i längden att vara så olika, med så olika behov? /Bettan