Charlotta Lagerberg-Thunes

Hej! Jag lider av social ångest. Jag känner mig väldigt obekväm bland människor jag inte känner. Att gå på fest eller middagar där jag inte känner så många är en mardröm. Ofta tänker jag på det varje dag i veckor och när festdagen kommer slutar det oftast med att jag bokar av. För att inte tala om att stå inför folk och prata. När man var tvungen att göra det i skolan hoppades jag bli påkörd av en buss eller bryta ett ben för att slippa. När jag i sociala sammanhang får en fråga eller förväntas säga något är det som att trycka på en knapp och jag börjar svälja, glömma ord, svettas och känner mig svimfärdig. Jag vet att det finns kognitiv beteendeterapi som ska vara bra och betablockerare för att sänka pulsen, men tror inte att det kommer bita på mig. Har du några tips?

Hej Charlotta! Jag skulle vilja ha tips på hur jag kan jobba med min självkänsla. Jag har ett jobb som jag trivs med och jag får ofta positiv feedback från min chef och mina kollegor. Ändå kan jag inte ta till mig det. Jag känner mig värdelös, självförtroendet är på botten och ju mer beröm jag får desto mer press känner jag att jag måste leverera på topp hela tiden. Funderar på om det kan komma från min barndom. Jag fick bara komplimanger när jag fått alla rätt på ett prov eller när jag vann olika idrottstävlingar, inte annars. Så för att få deras kärlek och beröm var det en ständig press att lyckas, annars var jag misslyckad i både mina och föräldrarnas ögon. Hur kan jag vända denna negativa trend och jobba med mig själv för att kunna släppa kraven jag ställer på mig själv, slappna av, göra fel och ändå vara tillräcklig? /Sara

Hej Charlotta! Jag är en pigg pensionär på 70+ som älskar att aktivera mig, resa, påta i trädgården och träffa vänner. Jag har ett väldigt stort socialt behov, vill leva livet fullt ut, vem vet hur många friska år man har kvar. Min man däremot som är i samma ålder som jag vill mest bara vara hemma. Han sover mycket på dagarna, klagar över krämpor, är ofta låg och dricker en del för att enligt honom själv må lite bättre och släppa tinga tankar. Vi lever med andra ord två helt olika liv. Jag älskar honom och vill egentligen inte separera från honom, men fungerar det i längden att vara så olika, med så olika behov? /Bettan