Igår hände något som jag fortfarande bär med mig, tänker mycket på och mår fruktansvärt dåligt över – hur kan man bete sig mot människor. Det gör ont i mig och ångesten tär. Det handlar om att vara en schysst människa. Så enkelt, och tydligen svårt när girigheten kommer in i bilden.
Vi hade gått ut för att leka i gungparken igårkväll och rätt som det var hör vi någon som ropar Hallå… Rösten kom från tredje våningen och där tittar en gullig tant ut. Tanten var sjuk och behövde hjälp med att gå och handla. Klart vi ställer upp. Eller snarare så får H göra det medan jag stannar med ungarna.
Det visade sig att tanten var helt själv och hade blivit bestulen på mycket pengar. Hennes barnbarn som bodde i samma kvarter var med och var giriga och bara tog i från henne. Det enda de brydde sig om var pengar, inte människan. Hennes barnbarn hade helt lämnat sin mormor åt sitt öde och bara lämnat henne, inte kunde de hjälpa henne utan de fick be oss, främlingar att gå och handla. ”Jag hade uppforstat dem väl och ändå blir de så här” sa tanten. Helt klar i knoppen trots 90år fyllda!
Tänk att inte ha någon man kan vara med, som man kan lita på och som hjälper en när man blir sjuk!
Det får mig att tänka på Ensamma Gubben i vårt hus. 1gång om dagen kommer hemtjänsten och lämnar mat, hans barn har just dött och hans fru bor på hem. Och där sitter han helt själv. Det är dessutom olika personer varje dag som leverarar maten. Fruktansvärt!
I andra länder lämnar man inte sina gamla själva. Det är helt obegripligt och när jag talar med min vän Humair från Pakistan skakar han bara på huvudet och förstår inte. Humair har själv 6 barn och vet att de kommer ta hand om honom när han blir gammal. Han kommer aldrig bli själv och lämnad åt sitt öde när han blir gammal.
Vad har hänt med människan? Varför bryr vi oss inte om våra föräldrar? Varför tar vi inte hand om våra äldre utan låter någon främling på hemtjänsten göra det? Tänk att inte ha någon att prata med eller ha någon som lyssnar på dig!
I den världen vill inte jag bli gammal!
