Igår hände något som jag fortfarande bär med mig, tänker mycket på och mår fruktansvärt dåligt över – hur kan man bete sig mot människor. Det gör ont i mig och ångesten tär. Det handlar om att vara en schysst människa. Så enkelt, och tydligen svårt när girigheten kommer in i bilden.
Vi hade gått ut för att leka i gungparken igårkväll och rätt som det var hör vi någon som ropar Hallå… Rösten kom från tredje våningen och där tittar en gullig tant ut. Tanten var sjuk och behövde hjälp med att gå och handla. Klart vi ställer upp. Eller snarare så får H göra det medan jag stannar med ungarna.
Det visade sig att tanten var helt själv och hade blivit bestulen på mycket pengar. Hennes barnbarn som bodde i samma kvarter var med och var giriga och bara tog i från henne. Det enda de brydde sig om var pengar, inte människan. Hennes barnbarn hade helt lämnat sin mormor åt sitt öde och bara lämnat henne, inte kunde de hjälpa henne utan de fick be oss, främlingar att gå och handla. ”Jag hade uppforstat dem väl och ändå blir de så här” sa tanten. Helt klar i knoppen trots 90år fyllda!
Tänk att inte ha någon man kan vara med, som man kan lita på och som hjälper en när man blir sjuk!
