Igår när Elin var på dagis satt vi i var sitt rum och ugglade. Jag höll på med något jätteviktigt datajobb som jag vill göra klart innan skolan börjar i nästa vecka. Jag går in i vardagsrummet där H ligger och slöar och tittar på Tv. Genast säger jag något elakt om att det inte är bra att se så mycket på tv och bara ligga och bygga på ångesten.
Han svarar genast att han inte behöver göra något eftersom Elin är på dagis och Bebis sover. Alltså kan jag chilla och softa. Sant iochför sig men jag började genast funderar på för vems skull tränar man? För vems skull gör man bra saker? Tränar / rör man på sig bara när någon tittar på (och säger att man är duktig)
Eller visar upp hur bra man är inför sina barn. Jag drog en enkel slutsats att man gör det man kan och det man är bra på. Och man gör det man är van vid att göra. Vad känns mest naturligt för dig att göra? Känns det konstigt att gå på promenad och röra på sig är man ju ovan med det. 
Den här terminen ska jag bli bra på att få rörelsen / promenaden att kännas mer naturligt i mitt liv. Och det är något som jag vill att mina barn också ska tänka och tycka. Även om de åker vagn som lär de sig att gå ut är något man gör. Något naturligt, något okomplicerat och bra.
Det ska bli det jag kan och alltså det jag gör. Kan man inget kan man alltid lära sig! Man får lära sig ändra på sina vanor. Och det kan bli tufft för mig.
Men jag längtar efter att få uppleva den sköna känslan av en skön promenad, den friska klara luften och att måbra. Jag kommer inte en enda gång säga / tänka ”nä jag orkar inte” inte ens i början. Att röra på mig ska vara en vana och inte en fluga, något som går över. Det ska hedan efter finnas naturligt i mitt liv.
Ha en underbar torsdag.
