Idag tänker jag skriva som jag tycker. Ärligt och rakt. Jag är ledsen och besviken och känner mig bortglömd. Jag blir irriterad över hur det uppmuntras, i media, att känna efter, att säga nej, att inte tvingas ut på saker som man inte vill.
Är det aldrig någon som tänker på den som bjuder till? Den som hittar på, den som hittar saker, den som vill engagera sig.
Jag är den. Jag är den som alltid får höra Nej, nej jag vill inte, Nej kan jag få slippa? Nej, Nej det går inte, Nej, jag vågar inte. / Jag är rädd.
Nej, jag vågar inte – den är bäst tycker jag. För vad xxx är du rädd för? Att finnas. Att vara med mig.
Jag är trött på att ALLTID gå själv. Jag är trött på att höra ”du får lära dig att trivas i ditt egna sällskap” – nog trivs jag med mig själv alltid. Jag är trött på att bli bortvald. Alltid.
Vad har hänt med nyfikenhet, vad har hänt med vilja att hitta på saker. Att välja bort att få vara med mig för att sitta hemma och titta på tv…..
I många år har jag försökt och varit pedagogisk pyskolog och lirkat och försökt och kompisar / personer har följ med ” under tvång” men tackat mig att jag orkade släpa med dem ut när vi kommer hem igen.
Jag är trött på att bli kallad lättkränkt när jag faktiskt blir ledsen över att bli bortvald. Jag är trött på alltid få höra Nej, jag vill inte – kan du respektera det? Från alla som jag känner. Tänk på dig själv men tänk på andra också.
Säg ja från början istället så slipper du få dåligt samvete och behöva så i någon sorts skuld eller skamkänsla. För jag vet ju att det jag föreslår är något som du egentligen vill och behöver göra. Men det är lättare att slippa göra, slippa engagera sig. Eller hur?
Jag vill inte säga att det är synd om mig – kanske blir den här texten som en ögonöppnare och ett wake up call. För säger du nej så sårar du någon. Till och med kanske mest dig själv. Det sägs i media att att du ska lyssna på dig själv och göra det du själv vill och våga säga Nej.
Det som är sant i detta är att vi behöver se helheten och att faktiskt lyssna på dig själv vad du vill egentligen. OCH – lyssna noga NU: Det du egentligen vill är inte alltid det du vill och det du säger att du vill.
Vi är ju olika som personer och det är ju charmen med att vara människa och för att vi ska funka tillsammans behöver respekten fungera på båda håll.
Ps, jag tänker ofta på sången Den stora dagen av vikingarna när dessa tankar kommer upp.
Vad tycker du?