Jag vill säga tack att det äntligen kommer lagar och regler ang detta men också vill jag påpeka vikten av det är den enskilde individens ansvar också. Jag vet att det är svårt att säga ifrån, eller säga vad man tycker men ibland måste man.
En fråga som jag ofta ställer är Vill du ha det så här och om några år vill du fortfarande ha det så här?
Om inte – då har jag bara ett råd! Sluta innan du blir för inblandad. Vad det än gäller. Trivs du inte på jobbet blir det inte bättre för att du avancerar i karriären. Trivs du inte med mannen ”i ditt liv” – skilj dig innan ni köper hus och skaffar barn.
Jag vill inte höra några:
Ja, men.. ( man måste jobba, det blir bättre bara vi….)
Eller jag kan inte sluta för det finns inga jobb, eller för att det blir synd om de stackare som blir kvar, då får de ännu mer att göra.
Det handlar om ditt liv. Du ska inte få dåligt samvete för att du valt att sluta, inte bli involverad eller avancera. Om du inte vill.
PS. . Det finns massvis med jobb. Du ser inga? Sätt på dig rätt glasögon, dvs ta reda på vad du vill ha, så kommer du ser det. Men så länge du har foten kvar i det ena har du svårt att släppa taget och se de jobben du vill ha. ( Foten kvar kan vara dåligt samvete om man slutar, hur ska det gå med ekonomin och diverse annan oro)
Det är bara ett jobb! Folk säger till mig att man ska vara rädd om det jobbet man har, jag säger att man ska vara rädd om det livet man har.
