Till min hustru (En kyss som fortfarande känns)

Att möta sin egen död en tisdagskväll brukar inte höra till vanligheterna i mitt liv. Att sedan fullständigt bryta ihop i tårar av kärlek till sin förstfödda son – som inte ens är närvarande utan bara symboliskt på plats – är ytterligare något som får kvällen att bryta vardagsmönstret.
All detta händer dessutom inom loppet av tio minuter, den tid vi kursdeltagare har på oss att reflektera över hur våra liv varit fram till idag. I nästa andetag är det dags att möta slutet av vårt liv. En helt fantastisk upplevelse som jag vill dela med er.

Igår kväll var det återigen dags för en kväll på min manskurs The Raw Man. Som vanligt hade jag innan ingen aning vad som skulle hända under kvällen. Att lägga förväntningarna åt sidan har blivit en förutsättning för att kunna gå in öppet, naket och känslofullt i kurslokalen. Hela dagen hade kroppen sagt till mig att jag inte hade någon lust att gå dit. Det jag vet är att det ska handla om att på något sätt förbereda sig för den dag vi ska möta döden och jag vet att det kommer bli tufft, skrämmande och ärligt. Men mitt hjärta vet också att varje gång jag går in och möter mina ”mindfucks”, alltså spöken och rädslor, tar jag också ett viktigt steg mot ett sannare och lyckligare liv. Därför tar jag mig mod att möta även detta.

Att förbereda en själslig svepning – och våga möta döden med en ”ren själ”
En sådan här kväll kräver en del förberedelser för oss deltagare. I flera timmar gjorde jag och de andra männen olika övningar menade att ge oss lugn, fokus och närhet i oss själva. Oftast har jag ingen direkt aning om syftet med dessa övningar med det brukar klarna när jag förstått själva huvudövningen är för något.
Vi delas in i små grupper om fyra personer. Alla känner varandra väl och tryggheten vilar skönt i rummet då vi instrueras i vad som snart ska hända. Ett ljus har placerats ut framför varje grupp där vi ombeds att ta ut en frivillig som ska starta övningen. I min grupp blir det jag. Jag får i uppgift att välja tre starka personer/händelser i mitt liv som jag från botten av mitt hjärta vill säga förlåt till. Detta för sedan kunna att gå vidare med en renare själ. Händelser som annars skulle bromsa mitt liv på grund av skuld och skam.
Mina tre händelser representeras av de tre männen i min grupp, vilka jag placerar ut på en på en symbolisk tidslinje som går ända fram till det brinnande ljuset. Det ljuset symboliserar också min slutdestination i livet. Det är där jag kommer dö. Avståndet mellan mig och ljuset är några meter. Den första mannen får representera de kvinnor jag på något sätt missbrukat min kärlek till i unga år. Den andra mannen får vara min förstfödda son som jag blev far till i sena 20-årsåldern och som jag inte alltid fanns där för på det sätt jag i efterhand önskat och förstått att jag borde varit, den tredje mannen blir en symbol för min hustru.

En uppenbarelse – att äntligen möta sorgen i vitögat
Efter det att jag är klar med den första mannen/händelsen på tidslinjen tar jag några steg till den andra mannen som alltså representerar min son Adam som idag är 20 år. Där bryter jag fullständigt ihop av värme, kärlek – och sorg. Där och då får jag en total klarhet inför det som legat emellan oss de senaste åren. Som ung pappa med garderoben full av skelett, misstag och den oerfarenhet jag hade då, förstår jag plötsligt varför jag inte alltid kunnat möta honom i total glädje och kärlek.
Såren från tidigare händelser förmörkar, skuldbelägger min kärlek. Jag skäms, jag känner ånger – men jag förstår. Jag står där fullkomligt blottad inför en innerlig sanning och inser för första gången sammanhanget vilket får en enormt förlösande effekt på mig.

Att självmant släcka sin livslåga – och sedan leva vidare
Efter ha passerat den sista mannen och gjort mina bekännelser och uttryck mina förlåtelser står jag där framför ljuset. Ljuset som är min död. Det som är kvar, min förmodade tid att leva. Här är det viktiga att ställa sig frågan: ”Hur vill jag leva resten av tiden?” och ”Hur kan jag bäst använda den tid som är kvar och leva sant och lyckligt?”
Jag går långsamt fram till ljuset och blåser ut det. Det blir mörkt omkring mig. Jag står där en stund för att sedan falla planlöst bakåt i mörkret. Jag fångas upp av tre starka män. Försiktigt och värdigt läggs jag ner på golvet. Jag är död. Inget finns kvar. Bara mörkret och jag som precis har dött i en sista känsla av sanning beståendes av lycka och ärlighet. Den viskar: ”Nu vet jag!”

En insikt
Jag vet med passion att ett liv som levs så sant det bara går blir alltid rätt. Och när det är rätt uppstår en samstämmighet i hela kroppen. När både jag och min värld vet att jag lever rätt och sant – ja, då vet jag också att jag får en hälsosam död.