Ibland knackar livet på dörren och gör sig påmint om att det inte varar för evigt och döden som man helst inte vill veta av, pockar på uppmärksamhet och bryter av livets grönskande gren så att den hänger där som på en skör tråd. Efter en tid förmultnar grenen, faller av och blir till jord. Livet varar inte för evigt!
Jag var och hälsade på min pappa i helgen.
Jag och min syster körde över hundra mil på en dag. Det var bråttom sa man. På ett demenshem ligger vår pappa så tunn och skör. Han liknar inte längre pappa, men han finns där inne i den tunna kroppen. Han som alltid varit muskulös och stark. Hans fina lockiga hår har blivit rakt och hans ansikte har förändrats.
Pappa har ramlat och brutit en kota i nacken och blivit ett vårdpaket. Han har slutat att äta och dricka och har antagligen bestämt sig att dö. Och när som helst ska han dö.
Det beskedet fick vi när vi pratade med personalen på hemmet. Det handlade om timmar eller högst ett dygn. Därför satte vi oss i bilen för att ta farväl!
Trots det sorgliga var vår resa ljus. Vi hade roligt och skrattade mycket åt gamla minnen, solen sken från en klarblå himmel och landskapet bjöd på sin bästa sida. Det var så otroligt vackert den dagen. Boendet var inbjudande och hemtrevligt och mysigt och pappa var så välvårdad, ren och fin. Solen lyste in i hans rum och den väldigt trevliga personalen bjöd oss på kaffe och mineralvatten. Det blev ett mycket fint möte fyllt av ljus och kärlek trots det sorgliga. Döden kan vara vacker!
Men idag vill jag stänga av telefonen för jag vill inte höra när de ringer. Men jag vill ha telefonen på för jag vill veta. Och kanske hinner vi åka över hundra mil för att möta pappa levande igen?
För hoppet kom tillbaka när vi varit där en stund. Pappa hade inte rört sig på hela dagen men när vi kom lyfte han upp handen. Flera gånger. Han ville ha mer av vattnet som vi penslade i hans mun och han riktigt sög på topsen för att få i sig vätska. Han försökte även forma munnen och säga något. Han fick tillbaka färgen i det bleka ansiktet och livet- en gnista tändes lite grand tillbaka i hans ögon när vi skämtade med honom.
Lite naivt kanske, men vi lovade att komma tillbaka! Vi tog inte farväl! Vi sa på återseende.