Att leva med ångest och depression. Träningen räddade mig liv och höjer min livskvalitet!

Att leva med Ångest och depression.
Träningen har räddat mitt liv och höjer min livskvalitet

Här kommer ett längre inlägg där jag med ord försöker beskriva en del av min inte alltid så perfekta vardag 🤗Alltid lika läskigt att lyfta detta ämne, men jag gör det i ett gott syfte.

All bär vi på en ryggsäck. En ryggsäck av erfarenheter, utmaningar, och allt vi har med oss och varit med om. Man ska aldrig drömma någon, eller anta att man vet hur någon faktiskt mår av en snabbtitt på utsidan.

Att leva med ångest och depression kan kännas lite som att vara fångad i en dimma som aldrig riktigt lättar eller heller tar slut.
Det är svårt att förklara för andra som inte upplever det själva. Det är svårt att förklara eftersom det är en upplevelse som ofta är osynlig, men som känns så intensivt på insidan. Det syns ju inte som när man tex gipsat en arm.

När man befinner sig i en ”mörk period” känns de flesta dagar tunga, som om man bär på en osynlig vikt, och även de enklaste uppgifterna kan kännas överväldigande och vara svåra att hantera. Små enkla saker bli helt omöjliga att genomföra.

Ångest kan få ditt hjärta att slå snabbare, andning kan också bli ytlig och din hjärna att rusa i alla riktningar, fast du egentligen inte vet varför. Ångesten kan ge fysiska reaktioner, som en panikångestattack där det känns som att man ska dö!

Första gången jag fick en panikångestattack var jag ung. Det slutade med en ambulansfärd där vi inte visste vad som var fel. Men idag, många år senare så har jag verktyg att hantera både molande ångest, och panikångest om och när den kryper fram🙏🏻 Så med det sagt, det finns ett ljus i tunneln och man kan må så mycket bättre med hjälp och verktyg på vägen ♥️

För att gå tillbaka till att beskriva ångest, och oro med ord. Det kan också vara känslor som ger en ständig oro för framtiden, för vad som ska hända, för saker som kanske inte ens kommer att inträffa.

Depression, å andra sidan, kan vara som en djup, grå grop där all energi och livskraft känns långt borta. Likgiltighet. Uppgivenhet. Sorg.
Det är känslan av att vara fast, som om man inte kan ta sig ur sitt eget huvud.
Glädje, motivation och intresse för saker man en gång älskade kan försvinna, och istället fylls varje dag av en känsla av tomhet och meningslöshet…..

Men även om det känns som om man går ensam genom detta mörka och läskiga så är det viktigt att komma ihåg att man inte är det. Jag är inte det, du är inte det…. Jag lovar♥️

Det finns hjälp att få, och det är okej att be om den. Att prata med någon, vare sig det är en vän, familjemedlem eller terapeut, kan vara ett första steg mot att hitta vägen tillbaka.

Det finns också små saker man kan göra för att försöka hantera och lindra symtomen: att vara snäll mot sig själv, att ge sig själv tid och tålamod, att skapa rutiner, att röra på sig även när det känns svårt, och att erkänna att det är okej att inte vara okej!

Att komma ut i dagsljus! Varje dag, så ofta du kan. Att ta en promenad även när det är svårt att kliva ur sängen är ett nödvändigt ont! Mina hundar Svea och Selma är små lycko-piller för mig som tvingar ut mig vare sig sig jag vill eller orkar….

Det viktigaste att komma ihåg är att detta inte definierar dig. Du är INTE dina känslor!
Psykisk ohälsa är inte du som person. Det är en förjävlig utmaning rent ut sagt. En utmaning som jag inte önskar min värsta ovän!

Värt att repetera är att ångest och depression är tillstånd, inte hela din identitet. Och även om det känns som att mörkret är för evigt, så finns det ljus – ibland kommer det långsamt, ibland snabbt, men det finns alltid hopp om att må bättre, att känna sig starkare och att hitta tillbaka till livsglädjen.
Ta en dag i taget och ge dig själv den kärlek och omsorg du förtjänar. Omge dig med människor som GER energi och er upp för människor och situationer som tar energi och lättare gör att du hamnar i utsatta situationer som triggar din eventuella ångest eller depression!

Det är verkligen ingenting att skämmas för. Det finns hjälp att få. Ju förr man ”vågar” be om hjälp ju bättre är det. Medicin, kbt, och olika typer av behandlingar. Men även träning och aktivitet är avgörande! Rutiner, och rörelse!

Träningen har blivit en verklig räddning för mig, nästan som en form av medicin när ångesten och depressionen har känt övermäktiga. Jag minns de dagar när allt kändes grått och tungt, när jag knappt orkade ta mig upp ur sängen. När mörkret tog överhand och jag inte visste hur jag skulle klara av dagen.Men att börja röra på mig – även om det var små steg till en början – har verkligen förändrat mitt liv.
Det var även då 2016, i den absolut mörkaste perioden i mitt liv som jag också bestämde mig för att omvandla min hobby till ett yrke.

Att utbilda mig till tränare och coach och ”nörda in mig” på ämnet var det bästa beslutet jag tagit. Jag gick i en skola som heter Safe Education. Idag har denna skola slagit ihop sig med The Academy. Två skolor blev en. Samma lärare, utbildningar och koncept. Denna utbildning blev en fördjupning och en vändning i mitt liv.

Det var en investering för mig själv personligen. för min egen resa i att må bättre då jag med min nya kunskap kunde hjälpa mig själv.
Jag utbildade mig och omvandlade min hobby till ett yrke.

idag som coach kombinerar jag såklart mina egna erfarenheter i min yrkesroll med den kompetens man studerar sig till i skolan.
Men den personliga erfarenheten av de utmaningar jag gått igenom är också en styrka och erfarenhet man inte studera sig till. Det är någonting som många av mina klienter som vänder sig till mig beskriver som en trygghet för dom. Att dom känner att jag kan förstå dom på ett sätt som en coach utan lina de erfarenhet inte kan.
Det faller sig och naturligt för mig att jag vill hjälpa mina ”medsystrar” som kämpar med likande utmaningar ifrån utmattning/utbrändhet ångest och likande♥️ Det känns lite som mitt kall i livet.

Jag jobbar idag med det jag brinner för och det någonting jag alltid kommer att vara tacksam för. Inget ont som inte har något gott med sig brukar jag tänka när jag ser tillbaka på min mörkaste tid efter utbrändheten. Jag mår bra av att hjälpa andra. Mitt mål är att du ska nå ditt mål ♥️

För just i den perioden landade jag i det beslutet att jag skulle ta den utbildningen för att en dag kunna hjälpa andra människor som precis som jag varit med om psykisk ohälsa, trauman och utbrändhet.

Träningen i kombination med professionell hjälp blev min räddning.

Träningen för mig har inte bara handlat om att få kroppen att röra på sig rent fysiskt. utan om att ge mig själv en stund av lugn och fokus, där jag kan släppa allt annat för en stund.
När jag tränar känns det som att jag kan ”andas ut” och få ett avbrott från alla de tankar som snurrar i huvudet.
Fysisk aktivitet har verkligen varit som en ventil för den inre stressen, och efter varje pass, oavsett hur tufft det känns innan, är jag alltid glad att jag gjorde det. Styrketräning är det absolut bästa för mig. Varierat med promenader i naturen. Alltid anpassat utifrån dagsform.

Det är också fascinerande hur träning påverkar humöret på lång sikt.
Jag märker att mina tankar blir klarare och att jag känner mig mer närvarande i mitt liv.
Jag sover bättre, får mer energi och har lättare att hantera utmaningar som tidigare kändes överväldigande.
För mig har det varit en påminnelse om att jag har kontroll över mitt mående, att jag kan göra något aktivt för att påverka hur jag känner mig – och det ger en oerhörd känsla av empowerment.

Att träna har alltså blivit mer än bara ett sätt att hålla mig fysiskt frisk. Det stärker även mitt immunförsvar och minskar skaderisk.

Det har blivit ett verktyg för att hålla ångesten i schack och höja min livskvalitet på ett sätt jag inte trodde var möjligt.
Det är inte alltid lätt, men jag vet nu att varje träningspass är ett steg närmare en bättre dag. Och när livet känns extra tufft, är det träningen som påminner mig om att jag är starkare än jag tror.

Jag har valt att vara öppen och transparent om mina egna utmaningar, trots att jag är en offentlig person.
Det har inte alltid varit enkelt och jag har i perioder fått ta emot oförtjänt mycket skit ifrån nättroll och andra bloggare/branch kollegor som tyckt att jag ”bara tycker synd om mig själv”.

Jag delar inte med mig av detta för att söka sympati eller för att göra mig själv till ett offer, utan för att lyfta fram ett ämne som fortfarande är tabubelagt – ett ämne som så många bär på men få vågar prata om! Vi har kommit längre idag än för 10-15 år sedan, absolut! Men vi är LÅNGT ifrån där vi borde vara i hur öppna och icke-dömande i dessa frågor!

Genom att dela mina erfarenheter hoppas jag kunna skapa en plats där fler kan känna att de inte är ensamma i sina känslor och sina svårigheter.

Att leva med ångest och depression är ju som jag skrev i början inget som alltid syns på utsidan, och för många kan det kännas som en tyst, isolerad kamp. Varje dag, mer eller mindre.

Vissa kan precis som jag hålla en relativt god fasad för omgivningen vilket inte heller är särskilt bra i längden. Just för att det inte håller i längden….

Det är också en av anledningarna till att jag valt att öppna upp. För att visa att det inte är något att skämmas för, att vi alla har våra upp- och nedgångar och att det är okej att inte vara okej ibland. Jag vill att alla som går igenom liknande utmaningar ska känna att det finns stöd, att det finns människor som förstår och att det går att hitta vägen till må bättre. Samma sak för dig som är anhörig till någon som inte mår bra. Det är svårt att stå bredvid och inte veta hur man ska kunna hjälpa eller nå fram. Men försök att öppna upp för att det finns hjälp att få 🙏🏻

Jag delar för att bryta stigmat och skapa en mer förstående och medkännande dialog kring mental hälsa.
För mig är det viktigare att hjälpa andra genom att vara äkta och visa att det är möjligt att leva ett fullt liv även när det känns som svårast.
Ingen ska behöva känna sig ensam eller som om deras känslor inte är giltiga.
Vi är många som kämpar, och genom att prata om det öppet hoppas jag kunna bidra till att fler känner sig stärkta och att det blir lite lättare att söka hjälp när man behöver det♥️

Stor kram från mig till dig ♥️