Vem var Farbror Lothar för mig ♥️
Nu är så många nya läsare här inne. Många ev era andra känner Lothar sedan förr.
Lothar var en vän. En förebild. En familjemedlem. Lothar var som en extra pappa.
Alldeles nyligen så var det årsdag för när han gick bort. Två år sedan Lothar blev fri ❤️
Jag har lite svårt för den. Det gör ont. Såren har inte läkt och jag är inte alls tillfreds med vårat avslut eller hur han ”försvann” sista året innan han gick bort. Lothar har alltid haft en ganska vass humor. Jag också. Våra interna skämt förstår ingen annan. Det var lixom VI,
Det som är så sorgligt är det att han alltid pratade om att han inte ville bli gammal och ”tokig” för att citera honom. Han sa vid tillfälle att då måste du säga stopp för mitt lidande. Jag minns att det var första gången jag fick en klump i magen. Det var i samband med att en av hans vänner hade somnat in efter år av lidande efter en stroke och påföljder av denna som ledde till att han blev ”tokig” som alltid var Lothars ordval. Därför gör det så ont inom mig att hans sista år blev precis så som han inte önskat.
Lothar var ett riktigt original. Det vet alla som kände eller kände till honom från Öland med omnejd. Jag är stolt när jag säger att han var en av dom som var med och byggde Ölandsbron. Jag är stolt över att han lärde mig köra bil lång innan man fick göra det. Det är preskriberat så jag vågar säga det nu. Han var busig och tänjde på gränser så länge det förde något gott med sig. Vi delar så många lite halv-tokiga minnen från mina yngre dagar att jag inte kan annat än att le.
För er som är nya läsare här inne så vet ni inte vem Lothar var. Han kom in i mitt liv som väldigt ung. Han hade inga egna barn och vi knöt an tidigt. Han kom in som en extra vuxen i mitt liv när jag behövde det som allra bäst. Jag var trasig .Ensam och ledsen. Svag och stark på samma gång.
Jag blir extra sentimental kring hans årsdag. Jag tycker om hans födelsedag mer. Jag väljer att tänka på de fina minnen vi har. På alla friska, starka år vi fick tillsammans.
Jag var inte hans biologiska dotter. Men jag vet att jag i hjärtat var som en dotter för honom♥️ Sista tiden var han inte ”med” . Svårt att kommunicera och jag grät vid mina sista besök. Han kände inte igen mig och blev väldigt personlighets förändrad. Små korta stunder var han där. Ibland kunde bor blickar mötas och han även om det bara varade för ett kort ögonblick kunde kännas närvarande. Det är så otroligt svårt att se någon man älskar tyna bort, försvinna och lämna kroppen som ett skal.
Jag åkte aldrig ner till Öland på Lothars begravning. Av flera anledningar. Det gjorde för ont i själen 💔 Jag tog farväl ensam. Ville inte vara med andra människor och vi har inte gemensamma närstående.
Det var inte särkilt många som dansk i Lothars liv sista 10 åren när han levde. De som dök upp i slutet hade inte funnits där på många år och jag bestämde mig därför för att ta ett eget farväl.
För några veckor sedan var jag på Öland och besökta hans minneslund. Jag tände ett ljus och det var ganska tufft för mig att att komma tillbaka till Öland. Men det var fint att få dela en stund med honom ❤️
jag vill dela med mig av en text som jag skrev till Lothar på min Instagram efter att han somnat in. Texten nedan är alltså från mitt tidigare Instagraminlägg . Rakt från mitt hjärta ♥️
Himlen har fått en ny ängel…. 💔 Han med stort H.Han som såg en liten tjej som var trött och trasig redan som 12 åring. Han som fångade upp henne 2 år senare och aldrig vek av från hennes sida. Han som lärt henne allt han kunnat. Han som alltid trott på henne och stöttat henne när ingen annan funnits där. Han som var med henne när hon förlorade sitt första barn sent in i graviditet. Vilket ingen annan fick veta. Han som bevarade hemligheter och stod för sitt ord. Han som såg henne bli illa behandlad både misshandlad och kränkt.
Han som lärde henne att inte ta emot skit eller låta någon trampa på henne. Han som lärde henne knep i fysiskt självförsvar. Han som vid tillfälle såg henne utöva det och blev stoltare än vad ord kan beskriva. Han som blev hennes närmaste vän och förebild . Han var hennes mentor. Även när dom hade olika åsikter. Han som alltid sa vad han tyckte men också alltid såg henne för den hon var. Med fel och brister. Han som lärde henne att köra lastbil samt ett försök att även lära henne köra traktor.
Traktorn blev dock ingen succé.
Hon körde in sin ”riktiga” pappas släp.
Hon var 14 år och 7 månader när hon börjar öva. Det berättade dom inte för någon. Det är preskriberat idag .
Han som såg hennes verksamhet ordagrant blomstra och var stöd och bollplank genom alla år.
Han som gav henne möjligheten att starta upp genom att finnas där. Dagliga kaffestunder & år av historier, skratt och tårar.
Han sa hon kan göra allting som hon bara vill. Se bara till att du blir lycklig och tar hand om Ludvig.
Ludvig döptes till Ludvig då det var hans mellannamn.
HON är alltså JAG💔
Han såg MIG och älskade mig för den jag är ❤️
Han var först på BB när Ludvigs föddes.
Han fick aldrig egna barn och såg mig som en dotter.
Jag honom som en extra pappa.
Han lovade min pappa att alltid finnas för mig. Dom gjorde en pakt. Han stod för sitt löfte, vek aldrig av. Sista åren har inte varit värdiga. Livet avslutades inte som det borde.
Han förtjänade bättre. Jag kan inte sluta gråta.
Men ler åt alla minnen och är dig evigt tacksam.
Det gör ändå ont 💔
Nu är kampen över. Du är fri nu 🕊
Jag älskar dig L❤️
Vi ses på andra sidan
Vad fint men det hör väl inte riktigt hemma i en hälsoblogg
Beklagar sorgen!
Som bloggläsare hoppas jag fortfarande få läsa mer om hälsa, kost och träning och färre inlägg av privat karaktär.
För mig är Kurera ett hälsomagasin, så jag vill gärna läsa mer om dig som coach, hur du tränar och äter, dina klienter osv.
Och gärna att du visar engagemang tillbaka genom att besvara kommentarer du får i dina inlägg. Har sett många kloka, vettiga och intressanta kommentarer utan svar från dig. Just nu känns det som fina bloggläsare är mer engagerade i bloggen än vad du är, trist!
Beklagar sorgen.
Men det är väldigt tråkigt att du inte kan/vill/orkar svara på frågorna i bloggen. Min fråga är varför? Det gör så att du blir mer ifrågasatt. Det ska väl vara en blogg om hälsa och träning. Och att du delar med dig om din senaste viktnedgång och hur du lyckats.
Du nonchalerar dina bloggläsare. Och när dom ifrågasätter så kallas dom troll som vill förstöra för dig. Men det gör du så bra själv.
Det går inte att kommentera det nyaste inlägget, så skriver här. Min fråga, ditt senaste inlägg … har du inte skrivit exakt samma inlägg tidigare, bla på Instagram?
Men herregud, nu måste jag skriva en kommentar! HUR okänslig får man vara när man skriver så här som Anna, Lena och Marie har gjort här ovanför? Jag har aldrig kommenterat på Mys blogg, men nu är det dags. Dessutom märker man på ”stilen” att det är samma kommentatorer, det är samma gamla visa och gnäll. Vilka hemska människor ni är! Skäms på er! Jag blev jätteberörd av det här inlägget och det är ju SÅ fina foton som hon har delat med sig av här! Hans hand på hennes, hur han håller om henne där på sjukhuset… en normalt funtad människa blir berörd av sånt.
Men inte ni Anna, Lena och Marie eller vad ni nu heter eller om det är samma person. Oavsett så schas bort med er!
Jag tycker faktiskt att Kurera inte ska tillåta kommentarer här. Normalt är jag FÖR yttrandefrihet, ett öppet kommentarsfält och för en öppen ”debatt” när det behövs, men här och nu passar det inte. Jag har förstått (efter att inte ha följt hennes blogg öht) att det är folk som bara letar fel som är här inne och kommenterar. Hon får väl skriva vad hon vill, inte sant?
Som sagt, efter ett så gripande inlägg av My om en fin gammal man som har betytt så mycket för henne, så passar det inte med era sjuka kommentarer. Lägg ner och ta itu med era liv istället!
My, jag beklagar sorgen! Lothar ser så fin ut på bilderna och när jag läser dina rader så förstår jag hur mycket ni betydde för varann. Så fint att Ludvig fick hans mellannamn.
Ta väl hand om dig.
Se över din egen kommentar innan du kommenderar andras! Du är inte särskilt trevlig i din kommentar heller.
Man kan beklaga sorgen och fortfarande skriva en saklig kommentar till My. Även om jag inte alltid håller med My och har kommenterat på många av hennes inlägg, så har My i min mening svarat sakligt på mina kommentarer.
Vem är du att kommentera vad andra ska skriva och inte? Den som har tolkningsföreträde angående kommentarerna här på bloggen är väl ändå My! Schas på dig själv du!
Ändå har du åsikter just om vad du anser ska skrivas.Intressant.
Hej My!