Charlotte Kalla: ”Jag var en typisk duktig flicka”

Det är kallt och grått i Sverige när vi hörs på telefon, men där Charlotte Kalla befinner sig behövs varken vantar eller mössa, som vi är vana vid i att se henne i. Sedan ett par månader tillbaka njuter hon nämligen av solen och värmen vid Medelhavet, under föräldraledigheten med sonen Alvin som föddes sommaren 2023.

– Jag har varit föräldraledig sedan Alvin kom, egentligen är det bara under inspelningen av Mästarnas mästare som jag haft en längre period ifrån honom, säger Charlotte.

Hennes röst där på andra sidan är lugn och vänlig och dialekten vittnar om uppväxten i Norrbotten. Charlotte och hennes lilla familj befinner sig just nu i närheten av Nerja på den spanska sydkusten. Sambon Fredrik har lyckosamt nog kunnat vara föräldraledig samtidigt, och det har varit härligt att kunna få bo utomlands ihop ett par månader.

Hur ser dagarna som föräldraledig ut där nere?

– Vi brukar börja dagarna med att springa, ofta till någon lekpark, så får Alvin leka där. Eller så tränar vi i någon annan form. De spanska mattiderna passar inte jättebra för Alvin, han har liksom inte ställt om sig även fast vi varit här ett tag. Någon gång har jag och Fredrik kunnat ta en längre lunch tillsammans, när Alvin haft sin sovstund. Han har då fått lunch hemma innan och så har vi varit nere på stranden på eftermiddagarna. Han tycker det är härligt med vatten, grus och sten. Det är mycket klättring, så man får försöka hålla det på en lagom nivå. Man märker hur mycket mer stimulans Alvin börjar behöva, så det är tacksamt att ha fyra händer nu.

 Hur ser din syn på hälsa ut idag, har den ändrats sedan du blev mamma?

– Alvin kommer ju i första hand när det gäller allt, och jag har varit glad många gånger när jag har tackat nej till saker. Jag har insett hur mycket det betyder även för mig och min återhämtning att försöka begränsa vad jag får plats med under en dag och insett att ”det blir ju jättemycket win-win, även för mig”. Tack vare Alvin har jag kunnat ta hand om mig själv, och det är jätteviktigt – även om det har varit ”för Alvins skull jag gör så här”.

Charlotte utvecklar sitt resonemang med att hon har insett att nu när han har blivit lite större så kan andra ta hand om honom mer, men kanske behöver hon för sin egen skull fortsätta att ha lite av det tänk som fanns i början av spädbarnstiden – när Alvin var så beroende av henne och hon var allt för honom. För hon har upptäckt att hon trivs bra med att inte ”maxa ur dagarna för mycket” under den här tiden, som ju aldrig kommer igen.

– När vi hade de första dagarna lediga tillsammans med Alvin tänkte vi att ”gud vad lediga vi är, så här lediga har vi aldrig varit”, skrattar Charlotte.

Annat var det för några år sedan, då hon fortfarande var mitt uppe i karriären som längdskidåkare och dagarna var inplanerade och styrda i detalj av träning och näringsintag.

Hur såg en vanlig dag ut för dig när du var elitaktiv, vad gäller träning och mat?

– När jag träffade min sambo 2019 så började jag stiga upp med honom på morgonen. Det var så fint att få starta dagen tillsammans och äta frukost utan någon stress, innan han drog iväg till jobbet vid halv åtta. Sedan kunde jag sticka ut på första träningspasset vid åttatiden och så åt jag ofta rester från gårdagens middag till lunch. Det var lyxigt när jag bara kunde komma hem från passet, få i mig energi snabbt och påbörja återhämtningen direkt. Mellan träningspassen försökte jag ofta ta det lugnt. Ibland lade jag mig i sängen och blundade, bara lät kroppen slappna av, även om det var sällan som jag somnade. Sedan var det mellanmål vid halv tre och nästa pass vid halv fyra.

Ett standardpass i spåret var två timmar. Men det kunde också bli uppåt fyra timmar på förmiddagen, och de gångerna var eftermiddagspasset inte så långt. Nuförtiden kan däremot en halvtimmes träning vara ett tillräckligt långt pass för Charlotte berättar hon, och tillägger att får hon en timme så är hon nöjd. Och blir det mer än så, ja då är det bara en bonus! Men hon märkte ganska snart efter att hon avslutat sin skidkarriär våren 2022 att det var lite knepigt att hitta vilken träningsnivå hon skulle lägga sig på när hon inte längre tävlade.

– Jag tror det kommer ta tid för mig att hitta en nivå som är en icke-elitidrottares. Och jag tror att jag behöver ganska ambitiösa träningsplaner jämfört med många andra för att må bra. Även efter graviditeten så har det varit svårt att veta vad som är lagom för mig. Jag var noga med knipövningar i början och hade otroligt stor respekt efter förlossningen, även fast jag hade tränat hela livet och har väldigt god kunskap om min kropp.

LÄS OCKSÅ: My Martens: ”Kollapsen gav mig en andra chans i livet”

Farfar introducerade skidåkning

Men Charlotte var minst sagt aktiv även under sin graviditet – det är ett tydligt minne hos alla som följde Let’s dance våren 2023 då Charlotte tävlade – och kom tvåa!

– Jag blev jätteglad att kroppen verkligen pallade den belastning som det var. Hade jag inte haft den bakgrund som jag har så hade det varit svårt. Men jag mådde väldigt, väldigt bra av den lågintensiva träningen. Det var bara under buggveckan som jag blev svettig. Samtidigt så gjorde vi ju inga tuffa lyft eller tog risker som skulle kunna orsaka fall. Så det hade ju gått att utmana sig fysiskt mer än vad jag och Tobbe kunde göra, säger Charlotte.

Var det roligt att hänge dig så mycket åt en annan idrott?

– Ja det var jättehäftigt! Skidor är en teknisk idrott, precis som dans. Så det var coolt att få ta instruktioner i de tekniska bitarna och verkligen gå all in för att lära mig nya moment med en så duktig lärare som Tobias.

Charlotte växte upp i Tornedalen i Norrbotten och upptäckte längdskidåkning som sjuåring, tack vare sin farfar. Han var engagerad i skidklubben där Charlottes faster och farbror hade åkt skidor tidigare.

Vad betydde skidåkningen för dig under uppväxten?

– Jag tyckte det var hur häftigt som helst att få upptäcka något som mamma och pappa inte alls var engagerade i. Just att röra på sig har inte kommit naturligt hemifrån. Min mamma började motionera mer först när hon var runt 30.  Hon fick mig när hon var 23, och mina systrar föddes två respektive fyra år senare, så hon har varit en väldigt ung mamma.

I skidklubben fick Charlotte träffa en duktig ungdomsledare, Sven Vinsa, som blev hennes tränare. Han var bra på att påminna om att ha tålamod och att inte fokusera så mycket på resultat. Det första året åkte hon inte på tid utan det viktigaste var att delta. Men hon var ändå sugen på att tävla och var nyfiken på var hon skulle hamna i resultatlistan om hon kunde jämföra sig med andra.

– När jag blev 12-13 år så märkte jag att många av mina kompisar från Gällivare eller Umeå hade mycket mer och systematisk träning redan då. Det kunde göra mig stressad, jag kände att ”jag kommer ju vara svagare redan innan säsongen har startat bara för att de har tränat under sommaren och hösten och vi drog igång ganska sent under hösten.” Men samtidigt så var det väldigt skönt att Sven inte hade det resultatfokuset. Han lovade att ”fortsätter du att åka skidor, då kommer du att få träna mycket.”

Och Sven fick rätt, summerar Charlotte: hon fick träna mycket tids nog – och framför allt fick hon behålla glädjen i idrottandet.

I sin självbiografi ”Skam den som ger sig” som kom ut hösten 2023, får läsaren följa Charlotte ända från uppväxten till karriärens största höjdpunkter och ta del av både ljusa och mörkare stunder i form av besvikelser och bakslag.

Du tar i boken också upp känslor av självtvivel och skam som du dragits med genom livet. Hur kunde det ta sig uttryck?

– Jag var ganska nervös när jag skulle tävla när jag var yngre, men det blev mycket bättre med åren. Både inför tävlingarna och under, berättar Charlotte som minns att det rentav kunde kännas befriande när en tävling blev inställd på grund av ogynnsamma väderförhållanden. Det blev en lättnad när hon inte behövde utsätta sig för risken att bli besviken vid tävlingens slut.

När hon får frågan om hon i livet har upplevt någon tydlig topp eller dal för hälsan, mentalt eller fysiskt, så måste hon fundera en stund. För som elitidrottare har hon aldrig varit dåligt tränad, understryker hon. Men däremot haft perioder när hon känt att inget funkar, när hon belastat sig lite för mycket. Säsongen 2016/2017 var en sådan period, då hon drabbades av en revbensskada och hade svårt att åka med stavar. Dessutom hade hon brutit med längdskidlandslaget och kände sig både stark och lite osäker på samma gång.

– Det tog också slut med min dåvarande sambo och jag bytte agent, så det var många stora förändringar den säsongen. Det var en överbelastning som gjorde att jag fick en spricka i mitt revben, inte något fall eller så. Jag tror att kroppen och skallen – allt sa ifrån, reflekterar Charlotte.

LÄS OCKSÅ: Sofia Ståhl: ”Utmattningen är det bästa som har hänt mig”

Var i sitt livs form 2018

Men det tog inte lång tid innan hon återhämtade sig från skadan.

– Bara några månader senare åkte jag VM i Lahtis. Och året därpå, under OS 2108, så kände jag att jag var i mitt livs form. Det kan svänga så himla fort!

Hur påverkades du av att det funnits ett stort fokus på vikt inom din sport?

– Det är svårt som elitidrottare just det här att man är idrottare de flesta av dygnets timmar. Och det är speciellt att ha så mycket frihet, fast under ansvar, som individuell idrottare. Det krävs många beslut; som om man kan resa iväg på ett bröllop, hem till en familjemedlem eller stanna uppe lite extra på kvällen.

Men istället för att tänka att hon valde bort något så försökte hon fylla sina måltider med sånt som ger näring, och inte bara energi.

– Allt du äter påverkar din satsning, så det är svårt att inte hamna i det tänket. Det är ju en konditionskrävande sport där vikten ändå har betydelse. Det viktigaste är att ha en stark kropp och det var också det jag landade i, även fast det i stunder kunde bli att även jag tvivlade: ”Är det lätt som är rätt?”.

Charlotte tar ett exempel: när hon tävlade i VM 2019 i Österrike.

– Det var väldigt tungt, det var blött, skidorna sög och banorna blev ännu tuffare just av det. Medan det i OS i Sydkorea året innan var stenhårda spår och det var starka och muskulösa kroppar som kammade hem medaljer. Så yttre påverkan kan absolut spela en stor roll för hur medaljerna fördelas. Och den enda vägen är kanske inte att vara så lätt som möjligt. Man måste ju ha en kropp som både orkar tävla och träna.

Vilken sorts mat får dig att må som bäst? Och undviker du något?

– Jag mår bra av enkla, rena råvaror och äter allt, men försöker äta lagom. Jag trodde kanske att jag skulle lägga mer tid på att laga längre måltider när jag lade av, men det är som att tempot i livet har fortsatt att vara högt. Och minst lika viktigt är det för mig att kunna gå ut och äta, det kan ge lika mycket energi att få slappna av och äta gott med personer som jag trivs med.

Det tråkigaste är när man helst hade ätit för en kvart sen och så har man inte ens varit och handlat. Det är då det kan bli dåliga val som gör att man hamnar som i otakt, menar Charlotte.

– Från elitkarriären är jag rätt duktig på att planera så att det finns måltider hemma att laga. Jag är så glad att det finns lite likheter mellan småbarnslivet och elitidrottande, säger hon med ett litet skratt.

Du är engagerad i kampen mot psykisk ohälsa. Hur ser dina egna erfarenheter ut av det som gjort att det blivit en hjärtefråga för dig?

– Jag tycker själv att det har varit kämpigt i perioder. Jag har alltid velat prestera, inte bara inom idrotten utan även i skolan. Jag var en typisk ”duktig flicka” som ganska tidigt förstod vad som uppmuntrades. Att prestera och vara så lite besvärlig som möjligt var egenskaper som uppmuntrades från samhället, upplever jag.

När hon sedan tog steget och flyttade till Östersund efter gymnasiet så blev hon nyfiken på mentala rådgivare och vad de skulle kunna ge. Flytten innebar en stor omställning och att få ventilera vad det gjorde med henne kändes värdefullt. Men året var 2007 och det var inte lika utbrett att man tog hjälp av psykologer eller mentala rådgivare då, såvida man inte hade ett problem, förklarar Charlotte.

– Det snackades inte lika avslappnat om det som man gör idag. Men jag tog modet till mig och via SOK, Sveriges Olympiska Kommitté, kunde jag få en kontaktperson, Lina Johansson, som själv hade åkt skidor, fast inom alpint. Jag är jätteglad att vi fick jobba tillsammans innan jag slog igenom på Tour de Ski. Det vara bara några månader senare som det genombrottet kom. 

Hur tankar du energi och balans i vardagen idag, när du inte längre tävlar?

– Jag brukar vara ganska noga med att lägga mig i tid. Sömn är viktigt för mig, så då får jag bara släppa det jag har. Och jag får jättemycket energi av min träning. Jag har med mig från karriären att jag tycker det är härligt att börja dagen med träning. Och jag är jätteglad att jag har kunnat fortsätta med det, att Alvin har sovit bra både i löpvagn och skidvagn. Då vet jag liksom att jag har gjort något för mig själv, säger Charlotte och förklarar att hon har en ”multisportvagn” som gör att hon kan dra Alvin bakom sig i skidspåret. Då sätter hon bara fast skidor istället för hjul på vagnen.

– Jag tänkte att han inte kommer acceptera att sitta vaken i vagnen när jag springer, men det gör han. Nu har han bara en sovstund om dagen och han tycker det är jättespännande att se en massa hundar och människor när vi är ute på strandpromenaden, säger Charlotte med värme i rösten.

LÄS OCKSÅ: Tareq Taylor: ”Jag blev sjuk av skräpmat”

Skogen en viktig plats

Även om hon just nu tillbringar sina dagar på stränder och längs strandpromenader i soliga Spanien, så är det en helt annan sorts natur som alltid varit en viktig plats för Charlotte: den svenska skogen. Det var där hon tränade både sommar och vintertid som elitaktiv. Och idag blir hon glad varje gång hon kan ta sig ut i skidspåren i skogen. Redan som tonåring togs hon med både på fjällvandring och paddling av skolan, vilket hon är tacksam för.

– Som uppvuxen i Tornedalen i Norrbotten så har man ju haft skogen in på knuten. Både i familjen och skolan hade vi en friluftsprofil: vi har plockat våra egna bär och odlat vår egen potatis och pappa är jägare. Från att vi gick i mellanstadiet hade vi övernattningar i tält i både skärgården och fjällen. Jag har förstått först i efterhand att alla inte åkte på lägerskola i skogen, det var tack vare att vår skola var så duktig på att söka bidrag och stöd för att kunna genomföra det. Och för att rektorn brann för det och att det fanns så många engagerade lärare.

Idag är du ambassadör för BRIS, såg du eller upplevde du själv mobbning under skolåren?

– Jag har inte varit utsatt men det är ju sånt som fanns runtomkring en. Vissa lärare var ju starka och vågade ta i det, medan man i efterhand kan undra ifall det var andra som blundade för det.

I samma veva hörs det med ens barnljud där i bakgrunden och Charlotte meddelar att lille Alvin nu har vaknat. Det börjar bli dags att avrunda intervjun, men till sist måste vi fråga hur hennes planer ser ut för framtiden, utanför skidspåret?

– Jag har läst ett år av beteendevetenskap på universitetet, och har två år kvar. Så nu när Alvin börjar på förskola i januari ska jag återuppta studierna. Programmet går på distans med campusträffar i Sundsvall, och det har varit perfekt för mig. Jag hoppas det ska ge mig mer kunskap, så får vi se om det leder till något jobb i slutändan, avslutar Charlotte.

Foto: Lotte Fernvall/Aftonbladet/TT och Roger Borgelid