Julen. Den glittriga högtiden då vi alla förväntas bli lite snällare, lite mysigare, lite mer harmoniska och – om man ska tro reklamen – lite mer välbalanserade människor. Problemet är bara att jag varje år kommer på samma sak: jag blir allt annat än det.
För låt mig vara ärlig. Så fort november slår över i december börjar en sorts kollektiv galenskap ta över.
Människor rusar runt i matbutiker som om jordens undergång nalkas. Familjer planerar sammankomster där alla låtsas som att i år, då ska vi minsann hålla sams! Och så maten… den oändliga, eviga, överflödiga maten.
Och mitt i det här ska man alltså försöka vara hälsosam.
Stress – julens okända krydda
Jag älskar julen. Jag gör verkligen det. Men jag älskar inte känslan av att försöka få ihop kalendern som ett avancerat pussel där varje bit är en social förväntan.
“Tony, kan ni komma på glögg?”
“Tony, du har väl inte glömt julklappsspelet på söndag?”
“Tony, vi tänkte att du kunde stå för underhållningen på julafton!”
Nej. Jag har inte glömt något. Jag har bara prioriterat att försöka andas.
För stress är kanske den mest bortglömda delen av julbordet. Den ligger där mellan köttbullarna och prinskorven – som en osynlig ingrediens – och gör oss lite mer lättantända, lite mer känsliga, och väldigt mycket mer hungriga.
Maten – njutning eller förhandling?
Som gammal dansare har jag en relation till min kropp som liknar en lång och stundtals komplicerad kärlekshistoria. Den ska vårdas, respekteras och balanseras – men den ska också njuta.
Och vid jul… ja, då utmanas alla tre.
För plötsligt befinner man sig i ett rum där någon trycker fram en tallrik med orden:
“Ät! Det är ju jul!”
Som om kroppen, helt magiskt, inte påverkas av kalorier i december.
Sanningen är: jag äter det jag vill, men inte allt jag inte vill. Det är skillnad.
Och jag har slutat be om ursäkt.
Familjen – den slutliga prövningen
Låt oss prata om det där förbjudna ämnet: den sociala pressen.
Julen är härlig, men alla familjesammankomster är inte det. Ibland är relationerna mer komplexa än inlagd sill.
När man sitter där vid bordet, med någon som alltid frågar något de inte borde, och en annan som alltid säger något de inte borde – då är det lätt att känna hur blodtrycket höjs snabbare än Karl-Bertil Jonssons moral.
Det är då jag påminner mig om något enkelt:
Jag väljer mitt eget lugn.
Jag väljer när jag går undan, när jag tar en promenad, när jag säger “nej tack” till en femte aktivitet ingen egentligen vill gå på.
Så hur är man hälsosam i jul?
Det är inte maten.
Det är inte träningen.
Det är inte ens alkoholen (även om den kan vara en del av ekvationen).
Det är gränserna.
Hälsosam är jag när jag säger:
- “Jag hinner inte.”
- “Jag orkar inte.”
- “Jag vill inte.”
- “Vi tar det efter jul.”
- “Jag behöver en stund för mig själv.”
Och när jag äter det jag vill – inte det som förväntas.
När jag träffar de jag mår bra av – inte de jag tvingas till.
När jag låter julen handla om det som faktiskt betyder något – lugn, närvaro, glädje – istället för allt som bullrar runt omkring.
Min jul i år
Jag tänker njuta av god mat utan dåligt samvete.
Jag tänker dansa i vardagsrummet med min man.
Jag tänker ta långa promenader med min hund.
Och jag tänker säga nej till allt som dränerar, och ja till allt som fyller på.
Det, mina vänner, är min version av en hälsosam jul.
Och det är faktiskt den enda jag orkar med.