Eva Rusz

Min flickvän skickade nakenbilder till en kille som skriver sexnoveller, när han skickade till henne. De skrev inga sexmeddelanden eller så, utan tre bilder mot två bilder. Bör jag vara arg för det och ska jag anse det vara otrohet? Vi hade en överenskommelse att om vi någonsin ville göra sådant så gör vi det tillsammans, men det bröt hon mot. Hennes förklaring är att hon var rädd att han skulle ta bort henne från sin ”nära vänner-grupp” på Instagram. Hon hade inte en tanke på mig när hon gjorde detta, enligt henne. Jag upptäckte det när vi hade sex och jag såg hennes mobil med Instagram öppet. Jag klickade bara på chatten som jag misstänkte.

Jag har ett fint förhållande med min fru, vi har varit ett par sedan 10 år tillbaka, har två fina barn och ett stabilt förhållande i grunden. Vi är väldigt samkörda i allt, förutom en sak. Vi besväras av att jag tidigt i förhållandet upplevde svår prestationsångest när det gäller sexet. Hon hade tydliga förväntningar på vad hon ville ha (penetrerande sex till orgasm). Jag hade svårt att få/behålla ståndet och tidig utlösning blev vardag. Intresset för sex från hennes sida försvann snabbt. Som nykära var det inte lätt att ta upp mina känslor och jag fick utskrivet potenshöjande medicin för att komma över tröskeln, men av 20 doser (som jag tog i hemlighet, ifall det skulle bli läge) kom endast en till användning. Jag mådde dåligt, självkänslan tog stryk och det blev inte ett dugg bättre av att hon värdesatte kontakten till sitt ex väldigt högt. Jag tog upp mina känslor kring kontakten med exet men bemöttes av total oförståelse. En kontakt som visserligen runnit ut i sanden, men som förstört mycket för oss (det är det enda vi bråkat/bråkar om). Jag kände mig helt enkelt värdelös jämfört med honom, mycket med tanke på hur hon – en del undermedvetet– visade att jag inte dög i sängen utifrån hennes förväntningar. Men också därför att hon alla gånger som möjligheten att välja mellan att såra mig eller träffa/höras med honom, valde just honom. Att jag blev sårad av deras kontakt var mest mitt problem enligt henne. Genom åren har vi pratat om det, om hur besviken jag är och hur känslorna av besvikelse, frustration och irritation påverkat mig negativt i förhållandet. Jag har försökt sälja in att man kan ha sex på massor med olika sätt (där jag får möjlighet att prestera bättre, få tillbaka självkänslan och hamna på rätt spår igen), inte bara så som de hade det. Att jag behöver få en tryggare känsla för att fungera bättre när det väl gäller osv. Men jag får ingen respons, mer än "ja visst, det får vi lösa" eller liknande, det händer inget. Jag upplever inget intresse från hennes sida, mer än att vi har sex på mitt initiativ och därmed får det avklarat, "som sig bör" i ett förhållande. Men det genuina intresset för sex med just mig känner jag inte av, med undantag för den första månaden och när vi skulle skaffa barn. Hon har inget jättestort intresse för sex och tur är väl det, på ett sätt. Annars hade vi nog inte varit i förhållande, men jag vet ju att hon kan vara intresserad och engagerad, så hennes ointresse för mig gör ont. Jag fick ytterligare doser av potensmedicin utskrivna för att få lite hjälp på traven, men vi landade i läget att hon bad mig ta en tablett så vi kunde köra på (återigen så som hon och hennes ex hade sex). Alltså ingen förståelse kring behovet av att hitta metoder som fungerar även när doserna tagit slut och nå något som fungerar och blir bra för oss båda. Att åren har gått och barn har kommit in i bilden är inget som gynnar situationen. Men det skapar så enormt mycket frustration att inte få känna sig sexuellt värdefull/intressant och att hela situationen (jämförelsen med exet) sänker min självkänsla totalt. För det är väl egentligen det som sårar mig mest, de outtalade jämförelserna med honom i sängen... Jag vet inte hur vi ska gå vidare, för även om vi lyckas, på mitt initiativ (hon engagerar sig inte självmant) att försöka hitta vårt sätt att ha sex på, så vet jag ju innerst inne vad hon egentligen vill. Hade det varit hon som drev på ett sådant initiativ hade det ju varit lite mer trovärdigt. /Frustrerad och sårad

Jag har länge haft problem med att jag känner mig väldigt känslomässigt frånvarande. Jag känner mig tom på känslor inför alla, inklusive min familj och mina vänner. Även fast jag såklart är tacksam över min fina familj och mina fina vänner, så bara känner jag ingenting? Problemet uppstår också i kärleksrelationer. Jag hade en relation för 1-2 år sedan som tog slut för att jag placerade min trygghet hos honom. Men jag var inte kär eller känslomässigt involverad trots att vi hade det väldigt bra tillsammans, vilket gjorde att jag mådde dåligt av situationen även fast han var underbar mot mig. Nu träffar jag en ny person, och har gjort det under cirka tre månader, och jag märker samma mönster igen. Personen jag träffar nu har allt jag vill ha i en partner: jag är trygg med honom, vi har bra kemi och funkar väldigt bra ihop. Men han är mycket mer känslomässigt involverad än vad jag är. Han är medveten om det. Trots detta hade det varit tufft att lämna, för han har blivit en trygg punkt för mig. Jag kan se mig själv med honom genom livet, men jag dras alltid tillbaka till att jag inte känner något. Vilket leder till att jag mår dåligt av situationen i stället. Hur kan det komma sig att man styrs så mycket av tankar, men inte alls är känslomässigt involverad i situationer som denna? Jag kan må dåligt känslomässigt när saker händer, till exempel om jag bråkar med en vän eller om någon nära går bort. Men jag känner mig tom på känslor inför alla. Jag kan känna stor tacksamhet till och från, men jag fokuserar väldigt mycket på tomheten inom mig, att jag inte kan ha en relation. Personen jag träffar just nu är exakt min typ, och exakt en sådan person som jag kan se att jag hade kunnat bli kär i. Men det kommer bara… ingenting? Och så är det i princip inför alla relationer och med alla relationer jag har och har haft (både vänskapsmässigt och kärleksmässigt). Jag placerar väldigt lätt min trygghet hos någon annan, som hos den personen jag träffar nu. Men jag blir aldrig känslomässigt involverad på det sättet att jag får känslor eller blir kär. Eller att känna att jag älskar någon. Hur vet man?

För en tid sedan så ljög min sambo upprepade gånger om ett meddelande hon fått av en killkompis. Ett meddelande som senare visade sig mycket väl kunde tolkas som att han hade ett starkt intresse i henne. Hon ville inte heller visa resten av deras kommunikation när det hela uppdagades. Jag tappade därför tilliten till henne. Och då jag inte visste vad deras relation handlade om så tyckte jag att hon inte skulle ha kontakt med honom, vilket hon lovade. Veckorna gick men tilliten kom inte tillbaka. Jag ville få det avklarat och frågade därför om hon hade haft kontakt med denna kille. Hon sa att hon inte haft det. Men då hennes ord inte var värda så mycket bad jag henne att visa chatten i telefonen, vilket hon upprört gjorde. Jag bad henne även att visa om hon skrivit med honom i ett annat chattprogram som hon frekvent använder. Då vägrade hon och sa att jag var kontrollerande. Allt jag ville var att få tillbaka tilliten till henne. Nu känns det som hon döljer något för mig vilket gjorde det sämre. Borde hon ha visat det jag begärde? Kunde vi ha gjort något annorlunda för att återskapa min tillit?

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i två år. Vi är båda 40 år. Under det första året var allt perfekt, inga bråk eller tjafs. Under andra året så kom vårt första stora bråk där han efter en utekväll tog upp en sak som hände ett år tidigare. Min vän var på besök hos mig och han ”anklagade” mig för att det kanske hade varit en annan man som var hos mig den dagen. Jag blev såklart väldigt chockad över hur han kunde ta upp detta ett år senare och det blev ett bråk där jag vände mig om och gick hem till mig (vi bor inte tillsammans). Vi löste detta dagen efter och gick vidare. Vi åkte ner till Spanien fyra månader senare efter det första bråket och olyckligtvis hamnade vi i ett tjafs där också. Det gick inte att lösa bråket där och då, vilket jag sa och sedan gick och lade mig. Efter att vi kom hem till Sverige så började han bete sig annorlunda och visade inga fysiska känslor överhuvudtaget. Jag blev orolig och vi kom fram till att vi var i en kris och att vi skulle lösa detta tillsammans. Fyra dagar efter det samtalet så kom han hem till mig och sa att känslorna inte fanns där och att vårt förhållande inte kommer att kunna repareras. Han beskriver sin situation som att han har varit orolig och våndats över att jag ska lämna honom vid varje bråk, när jag valt att gå och lägga mig. Han menar att han redan har varit med om två break ups redan och hur ofta ska man genomlida det? Jag har förklarat för honom att jag aldrig kommer att lämna honom för bråk och i relationer så bråkar man, men han tycker att man ska lösa konflikter med en gång. Han säger att efter vårt första bråk så gick han och funderade på hur det skulle gå mellan oss, utan att prata med mig om det och även inte kunnat släppa och gå vidare efter att vi har pratat ut. Vi har alltså haft två bråk och lite tjafs på vägen under två år och då väljer han att avsluta relationen tvärt! Sälja huset, och få allt raderat med mig så fort som möjligt verkar det som. Och nu efteråt så är han total iskall och hård mot mig och vägrar att prata om oss eller om varför det blev som det blev. Han vill bara prata om det praktiska. Han har inte haft några relationer längre än två år innan och jag är mest förvirrad över hur man bara kan slänga bort allting för lite bråk? Dålig självkänsla har han, men jag trodde inte alls att han var på detta sätt! Det känns som han är en helt annan man än den jag lärde känna och blev kär i. Jag trodde nånstans att man visste vad man ville i denna ålder och att man inte bara kastar bort allting utan att ens försöka ta sig igenom det med hjälp utifrån som exempel.  Varför gör han så här? Tacksam för svar.

Min fru har åkt iväg till ett annat land för att studera i fem månader och bo i studentkorridor. Jag har själv haft väldigt mycket ansvar under flera års tid och haft barnen själv hela sommaren. Kändes rätt okej i början men nu har jag fått en stark ångest och längtan efter henne när hon lämnat så att det är svårt att inte falla i tårar när jag pratar med henne. Vill orka vara stark för hennes skull och inte belasta henne mer än nödvändigt då hon betyder allt för mig. Har fått en stark känsla inombords att jag inte vill gå igenom en så här lång ensamhet utan henne igen och måsta ta all vardag själv. Skulle vilja säga till henne att jag inte orkar med något sånt här mer efter dessa månader och att jag vill att den som jag älskar ska finnas nära mig och familjen. Känns inte riktigt värt att ha det så här fler gånger. Vet inte hur jag ska gå vidare, vill prata med henne men som sagt inte förstöra hennes tid utomlands. Skulle vilja ställa krav då vi faktiskt är en familj med barn men är rädd att det bara förstör. Vi är närmare 40 bägge två så jag känner att hon gör detta för att hon inte gjorde det i 20-årsåldern. Det är tufft av henne men det hjälper inte mina känslor då jag har tryck över bröstet och dålig matlust.

Jag är sambo med en 23 år äldre man, och när allt är bra är det väldigt bra! Men många gånger gör han saker som får mig att fundera på om han är rätt för mig. Jag tycker inte om den känsla som hans beteenden får mig att känna, som att jag inte duger. Häromdagen kom vi fram till att åka till ett nakenbad tillsammans, mitt syfte med att åka dit  (det var första gången för mig) var att vi skulle ha en bra utflykt TILLSAMMANS! När vi kommer dit säger jag att jag inte känner mig helt bekväm, men vill ändå ge det en chans då han ville åka dit. När vi sedan ska bada så håller han sig flera meter från mig, lämnar mig själv och går en promenad för att se om han ser något intressant. Detta gjorde att jag kände mig så sårad och helt betydelselös. Det som skulle bli bra blev helt enkelt en riktigt dålig upplevelse från min sida. När jag sedan tog upp detta sa han att” jag är så känslig och att han bara är sån, att han inte kan hjälpa det”. Detta är bara en sak i mängden men det får mig att inte tro att jag duger. Det kan även röra sig om att han väljer att äta borta med bekanta, trots att vi har bestämt att vi ska äta tillsammans. När jag då ifrågasätter det säger han att ”han kan ju inte tacka nej när de frågar”. Han åker hemifrån utan att säga till och kan vara borta några timmar, eller ljuger om vad han gjort när jag jobbat, om helt obetydliga saker. Allt detta gör att jag känner att han aldrig prioriterar mig och det gör mig så ledsen. Han lovar ibland att han ska ändra sig men blir samma igen. Vad gör jag, bara att acceptera och leva mitt liv eller kan man hoppas på att det kan kännas som ”VI” i relationen?

Hej Eva! Jag behöver verkligen din hjälp! Jag är en kvinna i 40-års åldern och jag har varit tillsammans med en man i två år. Vi har haft det bra under dessa år och har även köpt ett gemensamt sommarhus utomlands. Nu har han gjort slut med mig då han anser att hans känslor inte finns där längre på grund av att han känner att han inte kan ta upp saker med mig utan att jag går in i försvarsställning. Men problemet är att i det första bråket vi hade i vår relation så tog han upp en sak som hände ett år tidigare, som han hade gått och ältat antagligen. Han trodde att jag hade varit otrogen mot honom då jag hade en tjejkompis på besök. Han undrade om det verkligen var hon som var hos mig. Jag reagerade ju såklart starkt på detta eftersom jag blev chockad över att han inte hade tagit upp detta tidigare. Jag kände mig också väldigt kränkt över att blivit anklagad för en sådan sak. Hans anledning till varför det tog slut är att han tycker att det inte ska spela någon roll när man tar upp saker som man funderar över – och det känner han att han inte kan göra med mig. Det kan vara något som har hänt för en månad sedan, ett år sedan, två år sedan. Han känner att han har all rätt att ta upp det. Han säger att det inte funkar för honom att bråka och sedan prata om det och gå vidare, säga förlåt osv – för han tycker att det händer något såpass allvarligt i ett bråk och en del av känslorna skalas av efter varje bråk. Och jag har ju självklart trott att vi har löst våra konflikter och gått vidare efter det att vi sagt förlåt till varandra, men uppenbarligen inte han. Det känns som han vill att jag bara ska rätta mig efter vad han tycker och vill men kan inte se att alla har vi brister. Säger jag emot eller har en annan åsikt om det hela, då går jag i försvarsställning tycker han. Jag vill också tillägga att vi har haft två stora bråk under dessa två år och vid varje bråk så har han även påpekat att han har gått och våndats efteråt över att jag ska lämna honom. Vi har heller inte haft en bra kommunikation och sett detta på två helt olika sätt då han inte har pratat med mig om det. Han har gått och hållit saker inom sig och jag har trott att vi har varit lyckliga. Han ger varken mig eller vårt förhållande någon chans att ens försöka reparera det då han anser att det inte går att lösa. Jag känner mig helt knäckt över detta och väldigt nedvärderad då han lägger allt detta på mig. Går det att leva med en person som går och ältar allt i sitt huvud för sig själv och inte kan släppa saker som varit? Jag är en tjej som säger vad jag tycker och tänker och står för mina åsikter. Varför vill jag ha honom tillbaka när jag vet att detta förmodligen inte hade varat livet ut ändå som jag hade hoppats på? Tacksam för svar.

Jag skulle gärna vilja veta varför jag ofta blir utnyttjad och kastad i diket av mina väninnor som jag har hjälpt mest? De behöver mig och sedan när de sitter på den gröna kvisten är jag liksom förbrukad. Jag ångrar just nu att jag har hjälpt en väninna med jobb och mycket mer, men nu när jag verkligen behöver henne har hon flera irrelevanta orsaker att inte finnas till. Hon är en riktig energitjuv och jag är som vanligt jätteledsen och besviken. Är alldeles för snäll många gånger och blir då så fruktansvärt ledsen när jag inte får någonting tillbaka. Vad kan detta bero på? Så tacksam om du kunde ge mig ett svar.

Jag är en kvinna på 32 år och har tre barn på 12, 10 och 9 år på heltid. Jag har träffat en man som är helt underbar mot oss, vi har varit tillsammans i två år och allt är så bra mellan oss alla. I juli åkte jag och barnen bort på semester i en månad och när vi kom tillbaka så sa jag att han måste berätta om oss till sin familj, det har ju trots allt gått två år. Vi är syrianer och här finns det massa kultur och tabun. Vi visste att vi skulle få det kämpigt med hans familj då de inte skulle acceptera mig och barnen. Min kille säger nu att han inte vill berätta för sina föräldrar, att han vet att de inte kommer acceptera mig på grund av mina barn. Jag har gått sönder och är sårad. Hur ska ja göra? Hur ska jag tänka? Han säger nu att han inte känner samma sak som mig, men jag vet att detta inte stämmer. Att det bara är rädslan för att konfrontera sina föräldrar som gör att han vill fly.

Hej Eva, Jag är och min fru har varit tillsammans i fem år och gifta i drygt ett år. Sen en tid tillbaka har min fru sagt att hon vill separera för att hon säger att hon inte har känslor för mig längre och inte kan se en framtid med oss två. Hon säger att hon är attraherad av mig och älskar mig, men inte på det sättet och att hon ser mig som bara en vän. Hon säger att hon känt sig instängd och kvävd i våran relation. Jag har försökt att ge henne mer space och då har det i perioder känts bättre. Det som jag upplever som ett problem i det hela är att hon ger mig dubbla signaler. Ena stunden kan hon vara kärleksfull och vilja ha närhet och kontakt för att i andra stunden vara helt avståndstagande. Hon pratar även om framtiden till exempel i form av hur hon vill att vi ska göra om hemma, hur vi ska göra med barnen (inte våra gemensamma barn) etc. Jag vill inte förlora henne men vet inte vad jag ska göra. Jag har föreslagit parterapi men hon säger bara att det är för sent och inte hjälper. Jag upplever att det började i höstas när hon hade en väldigt jobbig period på sitt arbete, hon kom ofta hem och var ledsen och behövde prata om sitt arbete. Jag försökte stötta henne så mycket jag bara kunde Hon har ett krävande arbete som påverkar henne mycket rent känslomässigt. Hon är ofta trött och ibland ledsen när hon kommer hem och säger att hon inte är lycklig och att det beror på vår relation. Sen när vi är lediga och framförallt långlediga så mår hon bättre och är gladare. Vi har inga gemensamma barn men hon har två barn sedan tidigare som såklart tar mycket tid. Vi blev tillsammans under en turbulent tid av hennes liv vilket jag tror nu skapar problem för oss. Hon är en känslomänniska och har haft en hel del problem med sin familj senaste åren vilket ofta gjort henne ledsen och upprörd. Jag får en känsla av att hon är nere och nästan deprimerad vissa dagar och att det då är vår relation som är problemet enligt henne. Andra dagar när hon är mer utvilad, i regel på lediga dagar, känns det som att allt är som vanligt igen. Jag försöker stötta henne så mycket jag bara kan genom till exempel att ta mer ansvar hemma när hon känner sig som tröttast. Jag får hela tiden en känsla av att hon vill fly från något och att hon tar den "enkla" utvägen att det är vår relation som är problemet. Vad ska jag göra? Ska jag bara släppa taget om henne och "se vad som händer"? Kan jag göra eller säga något till henne som kan förändra situationen? Tacksam för alla svar.

Hej Eva! Jag är en man i 40-årsåldern, min sambo är i samma ålder. Vi har varit ett par i tre år. Min fråga gäller en händelse som hände under midsommarhelgen. Vi var ute i en husvagn tillsammans med en vän som är 15 år äldre än oss. Det blev mycket fest och alkohol under helgen. Den sista natten vaknade jag upp i våran säng och upptäcker att min sambo inte ligger bredvid mig så jag kliver upp och ska kolla var hon är och då ligger hon bredvid våran vän. Jag väcker henne och frågar om hon inte ska komma och lägga sig bredvid mig och upptäcker då att hon inte har några trosor på sig. Jag frågar varför hon är naken och får till svar att jag är svartsjuk och kontrollerande. Och hon går och lägger sig på ett annat ställe. Ber även vår vän att gå därifrån vilket han inte gör. Men orkar inte ta någon diskussion där och då. Pga svårigheter att diskutera med min sambo så drar jag mig i ett par dagar för att ta upp händelsen men det blir till slut oundvikligt och hon blir som vanligt arg och upprörd men hävdar att hon inte varit otrogen. Hennes version är att jag hade kört ut henne från våran säng och att hon inte hade något annat val än att gå och lägga bredvid våran vän och att hon var utan trosor då men att hon var inlindad i en filt. Jag var väldigt berusad men vet att jag aldrig skulle slänga ut henne från våran säng. Min väns version var att dom hade haft ett samtal om vårt förhållande och att jag ibland skulle vara elak mot henne psykiskt (vilket hon aldrig har nämnt för mig) och att hon därför inte ville sova bredvid mig, varpå han erbjöd henne att sova i sängen bredvid honom. Han har ingen aning om varför hon inte hade trosor på sig. Båda två anser att jag överreagerar och är svartsjuk. Båda två nekar till att dom skulle haft sex. Jag kommer aldrig få reda på om de haft sex eller inte men båda två har ju gått över en gräns tycker jag när de går och sover tillsammans i samma säng. Och hon utan trosor dessutom. Min vän hade sina badshorts på sig så han var inte naken i alla fall. Vi har ett väldigt bra liv tillsammans i övrigt. Vi bråkar nästan aldrig. Men jag kan inte prata svåra saker med henne, hon sluter sig på en gång och blir arg. Hon gör aldrig fel och kan inte säga förlåt när hon har gjort fel. Jag har brutit med vännen och försöker gå vidare tillsammans med min sambo. Enligt henne är denna händelse utagerad och färdigdiskuterad. Har du några råd till mig hur jag går vidare för att kunna släppa detta och kunna gå vidare med min sambo? Jag vill leva med henne och älskar henne men dessa tankar och minnen är otroligt jobbiga.

Hej Eva! Jag levde i många år med en narcissist. Två år efter skilsmässan träffade jag min nuvarande särbo. Vi har varit tillsammans i tre år. Vi har som jag ser det två problem. Dels hans sjuttonårige son som har autism och ADHD. Han vill ha sin pappa för sig själv och gör allt för att motarbeta vår relation. Pappan är vek och sätter inga tydliga gränser, utan låter sig styras av sin son, då det blir lugnast så. Han står inte upp för mig och oss. Pappan är medberoende till sonen, och vi lever i ett slags triangeldrama där jag ofta kommer i andra hand. Det andra problemet är att min särbo också har en autismproblematik. Man kan säga att han ser på händelser med andra glasögon och pratar ett annat språk, så väldigt ofta förstår vi inte varann och det blir missförstånd. När vi hamnar i diskussion har han olika försvarsbeteenden som att lägga skulden på mig, förneka problemet, bli till martyr osv. Jag grubblar på denna relation varje dag. Undrar om jag överreagerar eller om detta är normalt. Min särbo kan säga väldigt sårande saker, men säger själv att allt han säger är i välmening. Samtidigt är han väldigt tystlåten, och det är svårt att föra ett samtal med honom, ofta blir det mer en monolog. Känner mig förvirrad och ledsen. Hade hoppats på en relation i lugn och harmoni, men istället hamnade jag i kaos, igen. Kan tilläggas att jag är högkänslig och har behov av djup känslomässig närhet. Tacksam för dina råd.

Jag har träffat en kvinna i tre månader, som jag tycker väldigt mycket om. Hon är mycket god vän med sitt ex fortfarande och de gjorde slut för cirka sex månader sedan efter ett förhållande på två-tre år. Jag själv är också relativt nyskild efter 20 år, med tre barn. Det som verkligen är det stora problemet i vårt förhållande är att hon fortfarande ser sitt ex som sin bästa vän och de chattar och pratar nästan dagligen. Det kan jag acceptera i och med att de har historia tillsammans etc. (Vill bara tillägga att de inte har barn tillsammans) Det som för mig är väldigt jobbigt är att de träffas och sover över hos varandra. I gästrum oftast, men ibland i samma rum då det är ont om plats. Jag tycker det känns kränkande och respektlöst gentemot mig och klart tankar spinner ibland när man vet att de sover tillsammans. De har tagit ett glas vin m.m. De har dock en del jobb/ärenden som de hjälps åt med rent professionellt också. Hon säger att hon älskar mig och aldrig skulle vara otrogen. Hon vet jag tycker det är jobbigt, men vill leva sitt liv helt fri så som hon gör och träffa de hon vill. Lever man så tycker jag inte man ska vara i ett förhållande. Ett förhållande handlar om att ge och ta enligt mig. Vad tycker du om denna situation? Tack på förhand! (Vi är båda mellan 40-50 år)

Min sambo och livskamrat sedan ungdomen (vi är nu 55+) har under flera års tid haft en relation med en annan kvinna. Vi har sedan det upptäcktes (jag blev kontaktad av kvinnans make) haft både stormiga gräl och stillsamma samtal om det skedda. Enligt min man blev han plötsligt förälskad i kvinnan och det ledde till möten med också sex inblandat. Han upplevde sig bekräftad och åtrådd, något som han saknat i vår relation samt att han hade roligt helt enkelt. Efter deras tredje fysiska möte ville han avsluta deras relation av samvetskval, men också då han påstår att hans känslor för henne svalnat. I anslutning till det "raggade" han också på en Facebook-vän, ytligt bekant, och styrde upp ett par dejter som inte ledde vidare. Dock hade han oförmåga att avsluta relationen med den första kvinnan och fortsatte med sms och samtal i nästan två år. Jag har sett några av dessa sms med uttryck av längtan och lust att få mötas igen. Han påstår att det var en lek och ett spel från hans sida. På direkt fråga från henne om avslut avböjde han och ville fortsätta. Efter att han blivit påkommen bedyrar han mig sin kärlek, påstår att han aldrig velat lämna mig eller slutat älska mig. Han vill leva sitt liv med mig och är villig att satsa på relationen, till exempel genom samtal med terapeut. Min fråga är hur jag ska kunna klättra upp ur denna känslomässiga avgrund med värdigheten i behåll och hur jag ska komma över sveket på riktigt? Mitt förstånd ropar-"lämna aset!", men jag älskar verkligen honom. Hur kan man begå otrohet fysiskt och emotionellt och samtidigt påstå sig älska?

Hej Eva! Jag är en 26 år gammal tjej. Träffade min kille som är 25 år i november 2021. Vi började dejta och blev tillsammans i februari 2022. Allt gick jättebra, båda hade starka känslor för varandra och vi var lyckliga tillsammans. Han har träffat min familj och mina vänner och jag har träffat hans familj och vänner. Jag bodde hos honom i två månader i hans lilla etta. Vi bestämde oss för att blir sambos, så jag sålde min lägenhet, vi letade efter ny och större lägenhet och i maj fick vi kontrakt till en lägenhet. Men innan vi skulle skriva på var han konstig och jag hade en dålig magkänsla att det var något, men han ville inte riktigt berätta. En dag kom han hem efter en AW och sa till mig att han inte var redo för något seriöst eller bli sambos, för han tycker det är för officiellt. Efter detta har han tappat känslor för mig och han ser mig bara som en vän. Han säger att han inte känner sig redo. Han vill inte fixa vår relation efter allt vi har byggt upp tillsammans. Han är inte sig själv just nu. Jag känner inte den person han är nu, som är så annorlunda. Vad ska jag och han göra? Jag förstår inte hur hans känslor bara kan ändras snabbt. Jag vill dela mitt liv med honom och jag kan se att jag har en framtid med honom.

Jag har träffat en man som jag älskar väldigt mycket och vi trivs tillsammans och planerar att gifta oss. Han har varit gift tidigare och skilsmässan blev precis klar. När vi träffade exfrun idag för att göra det sista så berättar hon för oss att hon har fött hans dotter för en månad sen. De var precis som att jag tappade allt fotfäste, som att hela världen rasade samman. Och min kille blev lika chockad som jag och även arg för att hon har dolt detta för honom. Jag sprang ut och grät och han sprang efter mig. Han försökte prata med mig och var livrädd för att jag ska lämna honom. Jag är 29 år och är fortfarande barnlös. Jag vill gärna ha barn med honom. Han är tydlig med att han vill vara med mig och att han vill ge henne hela vårdnaden. Min fråga är egentligen: varför har jag så svårt att acceptera att han har ett barn? Han är inte den första i världen som har ett barn från tidigare förhållande, men ändå så är det något inom mig som gör det svårt att acceptera. Jag funderar på om jag kanske är svartsjuk på exfrun för att hon på något vis har en starkare koppling med honom nu och för alltid. Hur ska jag tänka för att kunna acceptera detta? Jag vill ju fortsätta mitt liv med honom. Men samtidigt känner jag att hela mitt liv rasat i spillror. Jag ville att vi skulle ha gemensamma barn och inte han med någon annan.

Hej Eva, Jag har varit ihop med min kille i sex månader. Vi bor i två olika länder och ses var tredje månad i cirka tre veckor. Innan vi blev tillsammans pratade vi mycket och då sa han att han har stor sexlust och gärna har sex ofta. Men när jag har varit på besök hos honom så rör han mig knappt. Ibland tar jag på honom och visar att jag har lust, han blir hård men gör inget av det utan fortsätter sova eller fortsätter titta på tv eller spela på hans telefon. Jag har tagit upp det med honom och då har han sagt att eftersom vi har ett distansförhållande har han vant sig vid att inte ha sex när jag inte är där och då är det svårt att få tillbaka lusten när jag väl är där. Men det får mig att känna mig oattraktiv. Jag vet inte om han verkligen älskar mig eller inte. Det känns som att han borde vilja ha mig hela tiden när vi inte ses ofta. Men vi har haft sex en gång under de tre veckor jag har varit på besök.

Hej Eva! Mitt problem är att jag har svårt att närma mig mina vuxna barn. Är en mamma i medelåldern och mina barn hör bara av sig när de behöver hjälp. Hur ska jag gå tillväga, för jag vill inte lägga mig i för mycket? Känner mig ensam i allt det här, snälla hjälp mig.

Jag och min fru har varit tillsammans i 14 år och har tre underbara barn i åldrarna 5, 8  och 12 år. Vi har varit jättelyckliga fram till för fyra år sedan då jag valde det dumma beslutet att prata med en annan kvinna, inget intimt men ändå lika illa det. Hon åkte bort hela den sommaren som hon kom på mig, men valde att komma tillbaka och förlät mig, vad jag trodde i alla fall. Nu fyra år senare så vill hon lämna mig för hon menar att hon inte kan glömma det jag gjorde mot henne. Hon valde att lämna mig för ett år sedan men vi valde sedan att fortsätta. Men nu vill hon lämna mig igen. Jag kom på henne med att hon varit otrogen mot mig, och hennes anledning var att hon ville ge igen. Hon lovade att det inte skulle upprepas men fyra månader senare kom jag på henne igen med samma man. Hon menar att hennes kärlekskänslor för mig är helt borta, att hon älskar mig men känner ingen kärlek. Och att hon samtidigt utvecklat känslor för den man hon träffat nu i några månader. Hon menar att hon behöver hitta sig själv och vill testa på att leva själv. Jag vill verkligen lösa det mellan oss då jag dels fortfarande älskar henne oerhört mycket, och dels har tre underbara barn att kämpa för. Hur tycker du att jag ska hantera den här situationen? Ska jag fortsätta kämpa eller är det meningslöst när hon säger att hon inte älskar mig, och att hon nu har skapt känslor för en annan man som dessutom är gift och har två barn?  

Hej Eva, Jag och min tjej har haft en riktig berg- och dalbana i förhållandet, upp och ner. Jag har haft svårt att hålla mig till henne, varit osäker på mina känslor, brottats med ett porrberoende som jag nu har börjat jobba mig bort från. Nu känner jag att jag är på banan och är verkligen kär i henne och älskar henne. Vi har båda gjort slut varsin gång, men velat tillbaka igen för att vi inte kan vara utan varandra. Nu har hon sagt att hon måste vara själv för hon känner sig vilsen, stressad och pressad. Hatar sitt liv och är allmänt nere, allt är bara dåligt typ. Hon säger hon är rädd att vara utan mig, och att hon älskar mig men att vi bara är vänner nu. Hon är osäker på sina känslor och har svårt att tro att jag älskar henne, men det gör jag verkligen av hela mitt hjärta. Min fråga är då, hur tycker du att jag ska förhålla mig till henne nu, jag vill ju inget hellre än att det blir vi, men jag vill samtidigt ge henne utrymme att vara själv om de nu är det hon behöver.

Jag har träffat en tjej på annan ort och vi har inlett ett förhållande på distans. Vi träffas cirka var femte vecka. Vi älskar varandra men min utmaning är hennes umgängeskrets. Hon har många manliga vänner och de är enligt henne bara vänner. Vissa har hon varit ute och rest med massor av gånger och det var innan vi träffades. De har bott och sovit ihop på sina resor. Har frågat om deras relation, om det har funnits eller finns något intresse av attraktion eller om det funnits sexuell relation. Det har det inte förutom en gång för flera år sedan. Och det är endast en av dessa män hon har haft sex med och det var ett misstag kom de båda fram till, då vänskapen var viktigare. Dessa vänner verkar göra allt tillsammans. Exempelvis umgås de hemma hos varandra, går ut och äter, campar, bor på hotell och hänger på spa, planerar resor m.m. Nu när det börjar bli seriöst mellan oss har jag tagit upp att det känns väldigt fel att umgås på det sättet med det andra könet om man är i ett förhållande. Jag vill inte begränsa hennes liv då jag tycker hon ska få göra som hon vill. Men problemet ligger nog hos mig själv att förstå och acceptera hennes vänner. Jag har ingenting emot att de träffas, men att planera resor, hänga på spa eller sova över hos varandra är nog något jag inte kommer kunna acceptera eller leva med. Hur kan jag komma över och acceptera hennes vänner?  Tack för all hjälp.

Hej! Jag är en tjej på 23 år som varit med min sambo i snart två år. Han är den jag vill leva med och jag är den han vill leva med. Han är fantastisk på väldigt många sätt men har såklart också sina brister som även jag har. Sedan vi blev ihop har det varit mycket som stört mig med hans ex. Hon jagade honom och ville ha honom tillbaka, och han raderade ingenting med henne i sin telefon, vilket jag tycker man kan göra om det får mig att må dåligt. Nu har exet ny kille och är gravid vilket känns som en stor lättnad. Jag har kommit över henne liksom. Innan kunde jag oroa mig för henne hela dagarna. Däremot är jag väldigt orolig av mig. Jag går i KBT men vet inte riktigt om det hjälper mig. Vissa saker har blivit bättre men nu står det still. Min kille är verkligen fantastisk mot mig, men han älskar fotboll och prioriterar den före mig flera gånger i veckan. Vilket får mig att känna mig ensam. Sedan har jag ett flyktbeteende som är fruktansvärt. Så fort vi har en diskussion eller bråk så tror jag att min relation är kass och att jag måste göra slut. Jag älskar honom och längtar efter barn och vårt liv ihop. Men mitt övertänkande är verkligen för mycket. Hamnar i perioder där jag älskar livet, livet leker och jag lever i nuet. Sedan hamnar jag i gamla spår igen och vill fly och göra slut. Kan till och med hota med det ibland för att det känns som att han inte förstår mig alls. Dessutom har han varit iväg hela helgen nu för första gången. Har haft sån ångest att jag inte gjort nånting av det jag planerat. Tänkt städa och göra sånt jag tycker är skönt att få gjort när inte han är hemma. Men ångesten har varit där hela tiden. Dessutom lovade han att höra av sig men det gjorde han inte. Känner att hans ord och komplimanger är helt underbara men vill ha mer av hans tid, men det känns sjukt att be om. Som att han inte självmant vill vara mer med mig? Jag hatar min flyktkänsla och övertänkande och vet att det är fel men behöver mer än KBT känns det som. Hemskt att känna att man vill lämna fast man inte vill det egentligen och att försöka hitta saker för att få det till att vi inte är rätta för varann, fast att vi är det. Aldrig haft så roligt med en människa, vi har grymt sex, vi har samma planer för framtiden och vill samma förutom hans privata intressen: sport. Försöker vara en bra flickvän och vill komma in i regelbunden mindfulness och har satt larm på telefonen. Hamnar i ett mer fokuserat tillstånd då och det är där jag alltid vill vara. Är jag sjukt svartsjuk och galen eller är det okej att vara lite sotis på vissa saker och inte direkt visa det? Är det fel av mig att känna dessa känslor? Jag vet att jag behöver bli av med övertänkandet, har alltid varit sån liksom. Jag har haft ett dåligt förhållande innan och en trasig uppväxt. Vet ju att sånt påverkar hur man blir. Kanske kan jag testa hypnos? Eller vad kan jag mer göra för att oftare hamna i min trygga ”leva i nuet-känsla” och bara älska min partner för den han är? Tacksam för alla tips!

”Det kan för många män vara en svår sak att tala om, att erektionen sviker dem. Ofta kan det till och med bli värre ju mer man påtalar problemet och din partner har nu utvecklat undvikande beteenden. Han fjärmar sig från dig, antagligen för att minska känslan av att riskera att misslyckas. Om din partner har varit mer intim och sexuellt inriktad förut och du fortfarande älskar honom så kanske du kan hjälpa honom att hitta en sexolog eller psykoterapeut som kan lösa upp hans känslomässiga knut.” Detta stämmer på mig, men så fort jag får stånd i sömnen så säger min sambo att jag är otrogen mot henne. Jag har inte varit otrogen mot henne utan älskar henne och hennes familj. När jag vaknar så ligger hon bredvid och trycker stenhårt på min penis och urinröret så det gör jävligt ont. Hon påstår att jag drömmer om en annan kvinna. Hur i helvete ska jag kunna göra det? Jag kommer inte ihåg mina drömmar men det är alltid mitt fel. Jag har fått svårt att hålla stånd sista året. Är jag otrogen fast jag inte är otrogen?? Min sambo kommer från Thailand och hon har varit i förhållande med en man som såg på porr och hade kontakt med en annan kvinna via kontaktsajt. Nu verkar det som att det är jag som får lida för det. Hon verkar tro att alla är otrogna? Jag har frågat henne varför jag hjälper hennes familj i Thailand och skickar pengar till dom. Om jag inte älskar henne och hennes familj. Tror hon verkligen att jag tycker det är roligt att hjälpa henne med det om jag skulle vara otrogen? Hoppas att du kan ge mig ett svar på hur kan jag behålla ståndet och ge henne det hon vill ha utan att jag blir kallad för "cheating man".