Hej. Ännu en helg som gått till spillo och jag är Så förtvivlade just nu. Jag vet inte hur eller om jag kan stanna kvar i denna relation. Även om verkligen vill det. Min sambo och jag har levt ihop i 7 år. Jag är 34 år och han är 43 år. Både har vi varsitt långt förhållande bakom oss. Dessa relationer var väldigt destruktiva men där vi både tog oss ur. Vi möttes och det var som att hitta hem för mig! Jag var så förälskad och kände mig så trygg och säker. Min sambo hade dock extremt stora problem med självkänslan men verkade medveten om det och utgjorde inget större problem. Det som senare uppdagades var att han var utsatt för svår mobbning på sitt arbete, i sammanlagt 13 år. Det ledde till nedstämdhet och ångest men som han aldrig sökte hjälp för. För 4 år sedan tog vi gemensamt beslutet att flytta och byta liv. Efter en del hinder så har min sambo idag ett bra jobb, han har skaffat körkort. Min familj älskar honom och överlag har han väldigt mycket bra saker kring sig. Dock är det så att jag blivit sjuk, fibromyalgi vilket tagit hårt på mig där jag varit sjukskriven i ett år. Jag arbetar aktivt på att bli bättre och lära mig acceptera och leva med detta. Nyligen börjat arbetsträna. Men all min energi går åt till att ta hand om hans ångest och extremt låga självkänsla. Som till exempel: Nu i helgen var min sambo väldigt stressad och grinig, inget konstigt med det. Min sambo blir väldigt verbal när han e sur/grinig/trött och svär högt, suckar och slamrar med saker. Jag vet att det bara är att försöka stänga öronen och att det lugnar sig. Men just då var jag är väldigt trött och hade extremt ont. För jag just nu har börjat arbeta igen. Så jag bad i vänlig ton honom att tagga ner lite då jag upplevde det som lite jobbigt. Nu har vi alltså ägnat hela helgen med att hantera att han inte kunde hantera det. Han går i försvar direkt och blir arg. Jag försöker vara lugn och förtydliga att jag inte anser att det är något fel på honom eller personlig anklagelse. Men då blir det bara ännu värre och sedan hamnar vi i att han anse att allt är hans fel och att han aldrig får lov att existera. Vid en viss punkt blir jag så trött och arg och agerar på ett sätt jag verkligen inte trivs med. Jag höjer rösten och blir väldigt ilsk och dramatisk. Sedan är allt kört och vi kommer ingenvart. Sedan upprepas detta om och om igen tills vi bara sopar det under mattan tills det händer igen.... jag har försökt på så många sätt att bryta mönstret och hitta någon väg in. Men han har alla försvarsmurar är uppe. Förutom detta som händer hela tiden så är han även väldigt negativ där han jämt lyfter fram mörka och dåliga saker, alltifrån jobbrelaterat till saker han läst i sociala medier. Vårt vardagliga liv och relation får smulorna som blir över för all hans energi går åt till detta. Jag vill inte att han ska omvandlas till någon annan för då är han ju inte min sambo. Men jag vill ändå känna mig respekterad och älskad där hänsyn och trygghet är självklara delar. Jag älskar honom men det känns som om jag håller på att drunkna. Min sjukdom tar mycket av mig och det är svårt att tacklas med den ensam. I princip har jag ensamt ansvar för hemmet och djuren, försöker fixa arbetsträningen för det är viktigt för mig. Men har ständigt ont i magen då jag hela tiden försöker jämna vägen för honom och se till att det råder husfrid. Han tar inget ansvar för att lösa detta själv. Han säger bara att han vet och att han mår så dåligt över detta. Något som gör att han överreagerar ännu mer... Finns det något jag kan göra?