Jag är en snart 60-årig kvinna som alltid varit sjuklig och det blir inte bättre med åren, snarare tvärtom och det förstår inte min man. Inte alls! Hur löser man det då!? Jag har försökt så gott det går — men det räcker inte. Hur förklarar man för någon som inte alls vill förstå att jag inte kan städa, handla, laga middag eller vad det nu handlar om, när jag är så dålig att jag knappt kan stå på benen? Som sist när jag skulle på läkarbesök: jag var tvungen att ta taxi då han vägrade köra mig. Ändå var han ledig. Men att ta mig till läkare är enligt honom mitt problem och inte hans. Och så är det med allt! När jag önskar att vi ska boka tid på familjerådgivningen så säger han: Gå du, det är ju du som har problem och inte jag! Men om jag skulle få med honom på familjerådgivningen så vet jag ju vad de skulle säga. Att vårt förhållande är så ojämlikt det kan bli, och att han måste ändra sig! Min man är av den gamla sorten trots att han just bara fyllt 50. Allt inne ska skötas av kvinnan och allt ute av karln. Och det fungerar ju inte när kvinnan jämt är sjuk. Så vad händer? Så fort jag har en bättre dag gör jag alldeles för mycket – och blir liggande flera dagar. Och då blir han tokig! "Du ids inte göra något; du är bara lat; du är den slarvigaste kvinnan som finns", plus en massa annat. Dagligen får jag höra att han inte har nån glädje av mig, jag är bara till besvär, att jag är utvecklingsstörd, psykiskt sjuk, idiot och gud vet vad. Listan på skällsord kan göras lång. Han har alltid haft dessa tendenser, men det stegrades enormt sedan han fick problem med hjärtat och det är ju också mitt fel. Om jag hade varit normal och gjort som han sagt så hade inte han fått hjärtinfarkt! Vi har inga problem – bara jag gör som han säger, ungefär. Men vad gör jag då jag inte orkar?! Som de senaste åren varit så har jag jobbat och legat i princip så fort jag varit hemma, och varit sjukskriven väldigt mycket också. Jag har ju alla mina diagnoser och problem - och hur gärna jag än vill så kan jag inte trolla bort dem. Men som sagt: enligt min man är jag bara lat! Jag orkar ju sitta vid datorn -och då är man inte sjuk, det får jag höra jämt... Hur löser man det här? Jag vill gärna att vi tillsammans pratar med nån utomstående, men det är helt omöjligt. Eller är det så att jag är helt hopplös som är uppvuxen i ett vanligt enkelt hem och inte i ett superpedantiskt som hans?! Är han bara elak? Är det verbal misshandel!? Är det på grund av hans agerande som jag alltid blir sjuk? Vad gör man då?