Hej! Jag är en tjej på 23 år som varit med min sambo i snart två år. Han är den jag vill leva med och jag är den han vill leva med. Han är fantastisk på väldigt många sätt men har såklart också sina brister som även jag har. Sedan vi blev ihop har det varit mycket som stört mig med hans ex. Hon jagade honom och ville ha honom tillbaka, och han raderade ingenting med henne i sin telefon, vilket jag tycker man kan göra om det får mig att må dåligt. Nu har exet ny kille och är gravid vilket känns som en stor lättnad. Jag har kommit över henne liksom. Innan kunde jag oroa mig för henne hela dagarna. Däremot är jag väldigt orolig av mig. Jag går i KBT men vet inte riktigt om det hjälper mig. Vissa saker har blivit bättre men nu står det still. Min kille är verkligen fantastisk mot mig, men han älskar fotboll och prioriterar den före mig flera gånger i veckan. Vilket får mig att känna mig ensam. Sedan har jag ett flyktbeteende som är fruktansvärt. Så fort vi har en diskussion eller bråk så tror jag att min relation är kass och att jag måste göra slut. Jag älskar honom och längtar efter barn och vårt liv ihop. Men mitt övertänkande är verkligen för mycket. Hamnar i perioder där jag älskar livet, livet leker och jag lever i nuet. Sedan hamnar jag i gamla spår igen och vill fly och göra slut. Kan till och med hota med det ibland för att det känns som att han inte förstår mig alls. Dessutom har han varit iväg hela helgen nu för första gången. Har haft sån ångest att jag inte gjort nånting av det jag planerat. Tänkt städa och göra sånt jag tycker är skönt att få gjort när inte han är hemma. Men ångesten har varit där hela tiden. Dessutom lovade han att höra av sig men det gjorde han inte. Känner att hans ord och komplimanger är helt underbara men vill ha mer av hans tid, men det känns sjukt att be om. Som att han inte självmant vill vara mer med mig? Jag hatar min flyktkänsla och övertänkande och vet att det är fel men behöver mer än KBT känns det som. Hemskt att känna att man vill lämna fast man inte vill det egentligen och att försöka hitta saker för att få det till att vi inte är rätta för varann, fast att vi är det. Aldrig haft så roligt med en människa, vi har grymt sex, vi har samma planer för framtiden och vill samma förutom hans privata intressen: sport. Försöker vara en bra flickvän och vill komma in i regelbunden mindfulness och har satt larm på telefonen. Hamnar i ett mer fokuserat tillstånd då och det är där jag alltid vill vara. Är jag sjukt svartsjuk och galen eller är det okej att vara lite sotis på vissa saker och inte direkt visa det? Är det fel av mig att känna dessa känslor? Jag vet att jag behöver bli av med övertänkandet, har alltid varit sån liksom. Jag har haft ett dåligt förhållande innan och en trasig uppväxt. Vet ju att sånt påverkar hur man blir. Kanske kan jag testa hypnos? Eller vad kan jag mer göra för att oftare hamna i min trygga ”leva i nuet-känsla” och bara älska min partner för den han är? Tacksam för alla tips!