Hej Eva! Jag tror att mitt ex är en narcissist eller en man med psykopatiska drag. Ändå så vill jag ha tillbaka honom. Jag kan inte förstå mig själv? Jag tvivlar på att han är narcissist fast jag kan bocka av flera saker som stämmer. Vårt förhållande har alltid varit passionerat, i början kärleksbombade han mig med kärlek och var väldigt omhändertagande och kärleksfull, jag kände att äntligen tog någon annan hand om mig, innan har jag alltid fått ta hand om andra män. Det var en underbar känsla. Han ställde frågor och var nyfiken, och hörde av sig ofta. Han köpte blommor och resor. Bjöd alltid på middagarna och var väldigt generös. Vi hade mycket gemensamt och samma framtidstankar. En riktig dröm-man. Omöjligt att inte falla. Jag tänkte att det är såhär det ska vara. Men sex var alltid på hans villkor, när han ville. Och då var han dominant. Han berättade att han även tittade mycket på porr, och han skickade även ”dick pics”. Men ingen är perfekt tänkte jag. Han ville att vi skulle bli tillsammans snabbt och drev på det. Han introducerade mig för hans barn tidigt i förhållandet men han ville inte visa utåt på Facebook att vi var tillsammans. Det gjorde att jag ifrågasatte honom, och hade även en dålig magkänsla, att det var något fel. Det visade sig sedan att han hade varit otrogen på nätet under hela vårt första halvår, när vi var nyförälskade och det är meningen att man egentligen ska bygga en grund och skapa tillit. När jag misstänkte det efter tre månader in i förhållandet, efter att ha sett honom skriva med hans tidigare älskarinna, så sa jag till honom att sexchatt är otrohet för mig. Då bara hånlog han och sa att han inte pratade med någon. Sedan visade det sig att han hade växlat upp sitt sexchattande efter den konfrontationen, med flera tjejer och utgav sig även för att vara singel. När jag kom på honom så gjorde jag slut direkt. Han var så ångerfull och sa att det var hans livs största misstag. Han sa att han sökte kickar och behövde bekräftelse snabbt. Så jag tog tillbaka honom igen och hela den första tiden var underbar, han var den perfekta pojkvännen. Helt plötsligt kunde han visa på Facebook att vi var tillsammans. Men sedan blev han av med jobbet på grund av sexuella trakasserier (han tafsade inte men han sa dumma saker) och jag fick inte konfrontera honom, för han tyckte att han var offret. Han hade svårt att ta kritik. Och jag flyttade fram min gräns till vad jag tyckte var ok, gång på gång. Mellan dessa händelser så hade vi det bra och vissa stunder var till och med magiska. Det är därför jag hängde kvar och levde på de bra stunderna. Jag kom på mig själv att tänka "om jag sköter mig så kommer det bli bra under en längre tid". Men det brukade inte hålla särskilt länge... Han kunde bli sur och snäsa åt mig för att han tyckte att jag till exempel inte lyssnade, det har han gjort under hela förhållandet. Han blev sur för saker och straffade mig på olika sätt när han tyckte att jag hade gjort något fel, genom att försvinna och inte svara på meddelanden samt kunde växla från att vara varm till kall. Och hade inget problem överhuvudtaget att ljuga om saker. Känns som att han manipulerade mig. När jag kände att ”så här kan jag inte ha det” så gjorde jag slut igen, men jag har gått tillbaka till honom ett flertal gånger eftersom jag har saknat honom men sedan lämnat ganska snabbt på grund av olika orsaker, till exempel dålig magkänsla och lögner som uppdagats. Och att han faktiskt är arbetslös på grund av sexuella trakasserier. Nu har vi inte hörts på flera veckor men jag känner ändå en enorm längtan till de fina stunderna vi hade. Varför kan jag inte bara glömma honom? Varför kommer jag ihåg allt som var bra? Borde jag ge honom en chans på riktigt? Och vad tror du, är han en psykopat eller liknande?