Eva Rusz svarar

Hej!
Jag förstår verkligen hur jobbigt det måste vara att ha det som ni har det. Det är, för en del föräldrar svårt att acceptera och dra en gräns mellan sig och de vuxna barnen. Och då ni bor så pass nära och har involverat dina föräldrar så mycket så har det ju det fått dina föräldrar att känna och kanske tro att de också har legitima skäl att lägga sig i saker som är mer personliga och privata.

Det går kanske inte att undvika att såra dina föräldrar om ni säger vilka gränser ni vill ha men något måste givetvis göras. Att bli sårad är känslor som kan gå över och i bästa fall kan kanske det leda till andra, för er sundare beteenden mellan er framöver.

För länge sedan läste jag om ett ungt par, i en psykologibok som upplevde samma problem.

De löste situationen genom att på inrådan av psykologen, göra sig själva extremt ”lata” det vill säga under en kort period göra ”inget” så att föräldrarna liksom överbelastades och därmed själva kom fram till att paret måste ta ett eget ansvar för hus, hem och ekonomin.

Det unga paret talade alltså inte sina föräldrar och svärföräldrar till rätta utan fick dem att själva förstå att de inte mäktade med att serva sitt vuxna barn så mycket. Föräldrarna sa till paret att det var dags att de växte upp och klarade sig själva hädanefter…

Poängen med denna berättelse är att det blev föräldrarna själva som ändrade sitt synsätt om hur mycket de skulle lägga sig i hjälpa sitt barn och då uppstod ingen konflikt mellan dem.
Eva