Jag har ett fint förhållande med min fru, vi har varit ett par sedan 10 år tillbaka, har två fina barn och ett stabilt förhållande i grunden. Vi är väldigt samkörda i allt, förutom en sak. Vi besväras av att jag tidigt i förhållandet upplevde svår prestationsångest när det gäller sexet. Hon hade tydliga förväntningar på vad hon ville ha (penetrerande sex till orgasm). Jag hade svårt att få/behålla ståndet och tidig utlösning blev vardag. Intresset för sex från hennes sida försvann snabbt. Som nykära var det inte lätt att ta upp mina känslor och jag fick utskrivet potenshöjande medicin för att komma över tröskeln, men av 20 doser (som jag tog i hemlighet, ifall det skulle bli läge) kom endast en till användning.

Jag mådde dåligt, självkänslan tog stryk och det blev inte ett dugg bättre av att hon värdesatte kontakten till sitt ex väldigt högt. Jag tog upp mina känslor kring kontakten med exet men bemöttes av total oförståelse. En kontakt som visserligen runnit ut i sanden, men som förstört mycket för oss (det är det enda vi bråkat/bråkar om). Jag kände mig helt enkelt värdelös jämfört med honom, mycket med tanke på hur hon – en del undermedvetet– visade att jag inte dög i sängen utifrån hennes förväntningar. Men också därför att hon alla gånger som möjligheten att välja mellan att såra mig eller träffa/höras med honom, valde just honom. Att jag blev sårad av deras kontakt var mest mitt problem enligt henne. Genom åren har vi pratat om det, om hur besviken jag är och hur känslorna av besvikelse, frustration och irritation påverkat mig negativt i förhållandet.

Jag har försökt sälja in att man kan ha sex på massor med olika sätt (där jag får möjlighet att prestera bättre, få tillbaka självkänslan och hamna på rätt spår igen), inte bara så som de hade det. Att jag behöver få en tryggare känsla för att fungera bättre när det väl gäller osv. Men jag får ingen respons, mer än "ja visst, det får vi lösa" eller liknande, det händer inget. Jag upplever inget intresse från hennes sida, mer än att vi har sex på mitt initiativ och därmed får det avklarat, "som sig bör" i ett förhållande. Men det genuina intresset för sex med just mig känner jag inte av, med undantag för den första månaden och när vi skulle skaffa barn. Hon har inget jättestort intresse för sex och tur är väl det, på ett sätt. Annars hade vi nog inte varit i förhållande, men jag vet ju att hon kan vara intresserad och engagerad, så hennes ointresse för mig gör ont.

Jag fick ytterligare doser av potensmedicin utskrivna för att få lite hjälp på traven, men vi landade i läget att hon bad mig ta en tablett så vi kunde köra på (återigen så som hon och hennes ex hade sex). Alltså ingen förståelse kring behovet av att hitta metoder som fungerar även när doserna tagit slut och nå något som fungerar och blir bra för oss båda.

Att åren har gått och barn har kommit in i bilden är inget som gynnar situationen. Men det skapar så enormt mycket frustration att inte få känna sig sexuellt värdefull/intressant och att hela situationen (jämförelsen med exet) sänker min självkänsla totalt. För det är väl egentligen det som sårar mig mest, de outtalade jämförelserna med honom i sängen...

Jag vet inte hur vi ska gå vidare, för även om vi lyckas, på mitt initiativ (hon engagerar sig inte självmant) att försöka hitta vårt sätt att ha sex på, så vet jag ju innerst inne vad hon egentligen vill. Hade det varit hon som drev på ett sådant initiativ hade det ju varit lite mer trovärdigt. /Frustrerad och sårad