Hur ärlig bör jag vara om mina funderingar med honom?

Hej! Jag är 25 år, och min pojkvän är 27 år. Jag tycker väldigt mycket om honom, men det finns saker som gör att jag undrar om vi är för olika eller hur bra vi är för varandra. Jag är snart klar med min utbildning, som kommer kräva mycket engagemang, tid och passion när jag är klar. Om jag börjar med mina osäkerheter: Han är färdig och jobbar, men jag vill kanske flytta utomlands om möjligheten ges; han vill inte det. Han är social utåt och lätt att tycka om, men behöver inte umgås så mycket med vänner. Jag är både introvert och extrovert, men behöver umgås med nära vänner oftare. Jag är nyfiken, och kan tänka mer öppet och diskutera saker, men han är rätt ofta fast i en åsikt. Han gillar inte att hitta på så mycket nya saker, och jag känner att det gör att vi båda blir bekväma. Vi har inte riktigt samma humor alltid. Det som är väldigt bra: Han är lojal och väldigt stöttande när jag har mått dåligt. En klippa, helt enkelt. Jag är mer upp och ned. Han är trevlig mot mina vänner, och snäll mot andra människor. När jag fantiserar om framtiden, kan jag definitivt se honom som en väldigt  bra pappa till mina barn. Däremot känner jag att jag inte kan lova att jag inte kommer bli kär i en annan man (?) vilket känns lite läskigt och hemskt av mig. Jag är väldigt rädd för att 'fastna' i en livssituation jag inte vill befinna mig i (jag tror det har att göra med att min mamma var hemmafru, och jag tror inte alltid hon trivdes så bra med det). Snälla, hur ska jag tänka? Jag har försökt ta upp lite saker med min pojkvän, men han brukar säga att jag låter som att jag vill fly hela tiden (när jag bevisligen aldrig har gjort det i praktiken) och jag vet att han blir väldigt ledsen. Hur ärlig bör jag vara om mina funderingar med honom? Hälsningar X