Hej, Jag har ett förhållande med en man sedan 11 år och gift sedan sex år. Två barn tillsammans på åtta samt sju år. Vi har från början haft en djup kärlek och väldigt passionerad. Trots två barn har vi alltid haft regelbundet sex och aldrig bråkat över saker som ekonomi, hushållsarbete eller annat sådant vanligt. Våra barn har NPF-diagnoser båda två och vi har därför haft tufft genom åren utan hjälp. Men jag tycker vi grejat det väl. Vi är ett välfungerande team. För cirka sex år sedan startade min man ett eget företag (även han har en NPF-diagnos men ej diagnostiserad ännu). Vilket han lade hela sin själ i. Det resulterade i nästan dygnet-runt-arbete. Och jag och våra barn kom i skymundan. På helgerna var han trött och irriterad på alla. Han var utarbetad men såg det inte själv. Nu strax innan jul gick företaget plötsligt i konkurs. Hans ”bebis”, hans skötebarn var borta. Han märkte nog själv att hans situation var ohållbar för han sökte läkarhjälp för att få utreda sin eventuella ADHD-diagnos. Fick då order av sin läkare att sluta dricka alkohol. Han har självmedicinerat sig med en till tre öl varje kväll senaste åren. Efter det gick det snabbt utför. Och en dag satt han bara och stirrade ut genom fönstret en hel dag. Och sen sa han att han älskade mig inte längre och inte visste vad han ville. Jag var som att leva med en kompis. Vilket var som en stor chock för mig. Vi som alltid haft det bra. Och jag älskar honom så mycket. Jag känner inte att jag når fram till honom. Vi har alltid varit dåliga på att kommunicera svåra känslosamma saker. Det har varit vårt stora problem i alla år. Så när jag försöker prata blir det att jag pratar till honom istället för med honom. Han sitter bara tyst och kan inte svara på något jag säger. Det enda han svarar är "jag vet inte". Efter några besök och läkare och kurator så fick han diagnosen depression och fick då antidepressiva medel. Jag har så oerhört svårt att tro att det här ens handlar om mig överhuvudtaget. Med tanke på allt som hänt i vårt liv. Men det är det enda han vet säkert. Att han inte känner samma sak längre och inte har lust att ha sex längre. Så då måste det ju vara något fel mellan oss. Typ så. Jag försöker förklara för honom hur det fungerar men når inte fram alls. Och han har från den dagen varit som en isbit emot mig. Han slutade röra mig helt från en dag till en annan. Så nu går jag bara här hemma och försöker fungera medan jag väntar på hur det kommer bli mellan oss. Han har nu ätet antidepressiva i snart tre veckor och verkar må lite bättre. Och från ingenting har jag bett om två kramar och fått långa och hårda kramar då. Men han tar inget initiativ själv till beröring. Och jag förstår inte hur jag ska förhålla mig i allt det här. Familjerådgivaren vi var till sa att han måste jobba med sig själv först och sen får vi komma tillbaka igen och jobba med oss. Men hur förhåller jag mig under tiden? Hur orkar man leva i ett förhållande med någon man älskar så innerligt som förändrades över en natt? När man inte får någon närhet alls. Det här känns oerhört svårt för mig att acceptera. Speciellt när jag inte får några svar på något jag frågar om. Vi är i så stort behov av hjälp båda två. Våra barn har så stora behov. Och jag kan bara inte kasta bort det här förhållandet utan att verkligen ha kämpat. Jag vill inte göra några misstag alls. Separerar vi vill jag kunna se mina barn i ögonen och säga att vi gjorde allt vi kunde. Men i dagsläget känns det inte som han vill kämpa. Han kämpar men för sig själv eller jag vet inte. Jag får ju inga svar. Så jag gissar bara. Vi försöker få hjälp hos hälsocentralen som bara kan ge samtalstider en gång i månaden. Hur ska man komma någonstans med det? Min man har dessutom en oerhört komplicerad barndom och svåra saker i sitt liv. Även jag har destruktiva saker i min ryggsäck. Hur går man vidare? Finns det ens någon chans att rädda det här? Hur förhåller jag mig?