Hur slutar jag stöta bort alla som kommer mig nära?

Hej, Jag är en 29-årig tjej som har ett ganska bråkigt förflutet i min familj. Mina föräldrar skildes när jag var ung och därefter träffade min mamma en ny man som under åren utvecklade alkoholism. Min mamma stannade kvar och jag växte upp med detta. En otroligt stökig miljö och jag var ofta rädd för min bonuspappa. Min pappa skulle kunnat vara räddningen men pappa är nästan värre då hans humör kunde skifta otroligt från att man var älskad ena dagen till att man nästa dag var en "idiot", "krävande" och han stötte bort både mig och min bror. Det var nästan värre att bo hos pappa och aldrig veta vilket humör han var på. Innan hon skildes från min pappa kallade han henne ofta för tjock, dum eller sa att hon var värdelös. Jag har varit singel större delen av mitt liv och alltid lämnat alla jag träffat med olika förklaringar till att det inte fungerar. De har ofta blivit väldigt kära i mig. Jag ser bra ut, har gjort karriär och utåt sett verkar jag nog som en otroligt stark och självsäker tjej. I hela mitt liv har jag trott att jag inte var kär i de jag dejtat, att jag hittat på dessa känslor och sen insett att jag inte är kär.  Men nu har jag träffat en kille som jag verkligen tyckte om de första månaderna, men nu kommer samma beteende tillbaka. Jag stöter bort honom. Jag är elak (likt pappa mot mamma), jag skriver med andra och får nästan panik av hur lugn och trygg han är. Jag har börjat störa mig på allt hos honom och vill nästan trycka ner honom. Jag vill stöta bort honom så jag kan få vara ensam igen för då känner jag mig trygg. Jag börjar förstå att jag troligtvis varit kär innan också men alla mina relationer slutar så här. Jag letar fel, jag är elak och stöter bort dem och har svårt att andas när relationen blir seriös. Jag förstod i veckan att jag alltid haft ett flyktbeteende mot jobbiga känslor som jag bär med mig sedan jag var barn. När det var jobbigt sprang jag hemifrån och var borta i timmar. Och nu i vuxen ålder gör jag samma sak. Så fort det blir lite jobbigt eller jag tvivlar på kärleken från min partner flyr jag. Jag kan då åka hem och inte svara på personens sms eller samtal under en vecka. Ibland svarar jag inte alls och väntar tills de ger upp. Stänger av helt. Jag vill inte ha det så här. Jag vill må bra även i en relation. Jag mår i övrigt bra, har haft problem med ätstörningar tidigare men är frisk sedan 1,5 år tillbaka och börjar äntligen tycka om den jag är. Men jag vill känna så också i en relation. Jag vill ju ha barn. Men jag får panik i relationer och flyr. Hamnar sedan ensam, vilket känns skönt och lugnande i början men sedan kommer sorgen: "kommer jag aldrig att hitta någon"? Vad ska jag göra för att komma över detta? Jag är så rädd att bli som min pappa.