Hej Eva! Jag kom på min sambo för tre veckor sedan att han varit otrogen via sms under nästan hela vår tid tillsammans vilket är cirka tre och ett halvt år. Han säger att han aldrig varit det fysiskt. Under dessa tre veckor har det gått upp och ner för mig känslomässigt och tre gånger har jag känt ett lugn och tänkt att nu försöker jag glömma allt och blicka framåt, även solen har ju sina fläckar... Jag har då lugnt och stilla bett att han ska lägga alla korten på bordet så jag kan ta ett korrekt beslut om jag vill fortsätta eller inte och vid ett tillfälle säger han att jag redan vet allt som hänt men jag hade då svart på vitt att han ljög för mig i alla fall. Det handlade då om ett sms till en tjej som jag aldrig hört talas om men som han medvetet tagit bort bland alla meddelanden han har efter jag kom på honom. Så något ville han dölja. Jag såg dock aldrig vad det stod. Kan ju i och för sig "bara" vara en vit lögn för att inte såra mig mer. Men han ljög igen fast att jag gav honom chansen att börja bygga upp tilliten hos mig. Än om jag ibland känner att nu orkar jag inte mer utan vi blickar framåt så blir jag påmind om vad som hänt hela tiden av något, ett datum, en bil, ett namn med mera och får lätt panikångest med tryck över bröstet och så vidare. Hjärnan spinner ju också iväg och försöker svara på de frågor jag har obesvarade och det är svårt att styra mot det positiva hållet. Nu har jag inte berättat allt som hänt men han har ju grävt gropen djupare genom att ljuga igen och inte berätta allt jag ber om trots att jag säger till honom att jag förstår/antar att det finns mer "göttigt" och är beredd att offra mig och bli mer sårad men samtidigt lovar honom att jag ska försöka hantera det på bästa sätt och försöka gräva ner det. Jag vill liksom ha allt på en gång och inte bli mer "överraskad", vill hantera allt på en gång och inte att det ska komma fram eftersom, för det klarar jag inte! När han nu har ljugit igen trots att jag bett om hans ärlighet så har jag börjat tänka att jag måste få reda på allt han hållit på med under våra år. Och då menar jag att jag vill se hans tidigare meddelanden med mera som han skickat samt tagit emot, alltså dom som är raderade från hans telefon. Jag kommer liksom aldrig kunna släppa detta annars, jag kommer fortsätta att älta och skapa min egen sanning och den är ju inte vacker och till slut kommer jag att brista/rasa/explodera! Så min fråga till dig, ska jag strunta i de raderade meddelandena för att du tror att det skadar mer än det hjälper eller tror du att jag om jag får veta vad som hänt att jag kan ha lättare att hantera/gå vidare i mitt liv oavsett om jag väljer att stanna eller gå? Jag har naturligtvis funderat på detta själv och har kommit fram till att om det är som han säger, att det inte finns några "göttigare" meddelanden än vad som varit under det senaste året (som jag själv läst) så kan jag någonstans känna ett lugnt och acceptera då han i alla fall varit ärlig med det men då måste jag få se dem också. Han har sagt att jag ska få se dom men inte än. Han säger att han känner sig "kränkt" eftersom jag vill se dem samt i och med att jag inte tror honom så han vill smälta det lite först. Känner personligen att han inte har några som helst krav eller dylikt att ställa mot mig utan bör "blotta sig" totalt om han vill fortsätta med mig, vilket både han och jag vill innerst inne. Vi har behandlat varandra som kung och drottning ända sedan första dagen och vi har aldrig grälat, bara diskuterat men ytterst lite så allt har varit perfekt och han säger även att han inte vet varför han gjort detta mot mig - hans livs kärlek. Jag hoppas du förstår vad jag menar. Kort och gott så vill jag veta allt som hänt för att kunna ta ett rättvist beslut för min egen skull och för att kunna lova honom att jag ska gräva ner och inte ta upp det framöver så gott jag kan. Har jag inte all fakta så kommer jag ju annars gå miste om honom i onödan om jag väljer att gå eller om jag stannar kommer jag för alltid att få leva i en lögn, vilket jag inte tror håller i längden. Tacksam för svar! Med vänlig hälsning, Jeanette.