Hej! Min fru vill skiljas men det vill absolut inte jag. Vi är båda 31 år gamla och träffades 2009. Fick första barnet 2011 och sen har det rullat på med fyra barn till (2012, 2014, 2015, 2016). Vi gifte oss så sent som i september förra året. Vårt förhållande har varit upp och ner som de flesta andras. Hon är en person som pratar mycket, ställer krav och så vidare, det är inte jag. Jag har alltid varit väldigt blyg och tillbakadragen, vill inte ta någon plats, pratar inte så värst mycket. Hon har ställt en hel del krav på mig, vissa saker jag behöver ändra på till exempel och det är saker jag har hållit med om så det är inte så att det har varit orimligt. En del har varit mer lyckosamma än andra. Så hennes största problem har varit hennes psykiska bekymmer där hon velat ha betydligt mer stöttning från mig. Jag erkänner att jag inte har varit bra på det men säger att jag har gjort mitt bästa utefter mina tankar och förutsättningar. Jag har aldrig pratat en enda känsla med någon innan jag träffade henne och hon är tvärtom. Jag har haft en flickvän tidigare och det varade i typ tre månader. Hon har haft en uppsjö av pojkvänner genom åren. Så vi kommer från väldigt olika förhållanden på det sättet. Till saken hör att hon i princip inte jobbat någonting sedan vi fick barn, bara några nätter och kvällar emellanåt. Och till för ett år sedan har alla barnen varit hemma med henne på heltid. Hon fick en kortare sjukskrivning i höstas. Hon har alltid tagit väldigt mycket ansvar över familj och hem. I alla fall i tankeverksamheten och allt dagtid. Kvällstid har jag tagit det mesta med läggningar, köksbestyr och lite så. För några månader sedan blev allt värre. Hon irriterar sig på mig mer och mer för att det till exempel är stökigt, varför det och det inte är gjort och så vidare. Jag försöker hinna med så mycket jag bara kan på kvällarna, oftast från klockan 20 och framåt kanske. Vissa kvällar så gör vi inget särskilt utan försöker hinna med att titta någon film eller så men de stora barnen somnar oftast sent så det hinns oftast inte heller. Hon har oftast varit så trött på kvällar att hon inte orkat göra så mycket fysiskt så jag har tagit det mesta. Hon har många gånger påpekat att det är viktigt att jag träffar kompisar på kvällar eller helger men jag har verkligen inte känt att jag har haft tid till det. All min lediga tid har gått till att göra grejer hemma, försöka prata med henne, tjafsa och så vidare. När jag har tid över kanske så har jag inte haft energi till det och istället velat ha tid med henne. Hon har inte heller gjort så mycket för sig själv men mer än mig. Och för kanske en månad sedan så började hon träffa en gammal kompis och det blev oftare och oftare och mer och mer har hon börjat känna hur lycklig hon är när hon inte är hemma eller med mig. Jag har också börjat bli fruktansvärt svartsjuk nu. Hon har varit iväg i snitt fem kvällar per vecka sedan dess säkert. Hon känner mer och mer att känslorna börjar avta men att hon fortfarande älskar mig och vet inte om det är tillräckligt för att bygga vidare på. Hon tänker iallafall att vi ska skaffa en lägenhet och växla mellan den och huset så barnen har ett ställe, detta är om några månader när hon har fått jobb. När vi pratar om detta så kan jag inte sluta gråta, det är nästan det enda jag gör. Hon har inte gjort det en gång, hon säger att hon redan har varit i denna process, fast ensam. Hon säger att hon är ledsen för att det blir så här och vill inte såra mig. Hon har flera gånger sagt att i fall inte detta och detta händer med dig så kommer vi behöva separera eller skiljas och jag har försökt att kämpa med det och en massa andra grejer. Jag har nog inte riktigt förstått hur det bli i fall det skulle sluta så här, förrän nu. Jag frågar henne ifall det är någon idé att jag hoppas på att vi ska kunna fortsätta leva tillsammans. Hon svarar att hon inte vet för hon vet inte om hon ens vill. Hon vill tänka på barnens bästa och tänka mer på sig själv. Jag är inte lika säker på att det är det bästa för barnen. Jag menar på att hon kan vara lycklig med sina kompisar, men också här hemma. Men hennes känslor säger någonting annat. Jag är så jävla ledsen över detta, att jag inte lyckats åstadkomma mer i vårt förhållande, att jag inte har haft mer energi till saker och ting. Jag har funderat kring att det bästa kanske vore att bo ifrån varandra ett tag för att sedan se ifall hon ångrar sig eller hittar de känslor jag vill att hon ska göra igen. Men känns som om jag inte vågar det, ifall hon efter ett tag känner hur jäkla bra hon har det utan mig och så vidare. Jag hoppas att jag fick med det viktigaste här nu. Hur ska jag bära mig åt?