Hej Eva!

Jag levde i många år med en narcissist. Två år efter skilsmässan träffade jag min nuvarande särbo. Vi har varit tillsammans i tre år.

Vi har som jag ser det två problem. Dels hans sjuttonårige son som har autism och ADHD. Han vill ha sin pappa för sig själv och gör allt för att motarbeta vår relation. Pappan är vek och sätter inga tydliga gränser, utan låter sig styras av sin son, då det blir lugnast så. Han står inte upp för mig och oss. Pappan är medberoende till sonen, och vi lever i ett slags triangeldrama där jag ofta kommer i andra hand.

Det andra problemet är att min särbo också har en autismproblematik. Man kan säga att han ser på händelser med andra glasögon och pratar ett annat språk, så väldigt ofta förstår vi inte varann och det blir missförstånd. När vi hamnar i diskussion har han olika försvarsbeteenden som att lägga skulden på mig, förneka problemet, bli till martyr osv.

Jag grubblar på denna relation varje dag. Undrar om jag överreagerar eller om detta är normalt. Min särbo kan säga väldigt sårande saker, men säger själv att allt han säger är i välmening. Samtidigt är han väldigt tystlåten, och det är svårt att föra ett samtal med honom, ofta blir det mer en monolog.

Känner mig förvirrad och ledsen. Hade hoppats på en relation i lugn och harmoni, men istället hamnade jag i kaos, igen. Kan tilläggas att jag är högkänslig och har behov av djup känslomässig närhet. Tacksam för dina råd.