Vad ska jag göra när han vill satsa på oss och gör slut om vartannat, hela tiden?

Jag och min sambo har varit ett par i tre och ett halvt år. Vi har haft en fantastisk relation med kärlek, respekt och kommunikation och vi hittar på roliga saker. Vi har vuxit och utvecklats tillsammans i relationen, utvecklat intressen tillsammans och har gemensamma drömmar och mål. För cirka två år sedan kom vår första motgång. Ena dagen var vi på husvisning och dagen efter, innan vi ens klivit upp ur sängen, säger han att han ska flytta hem till sina föräldrar och gör slut. Helt chockerad och förkrossad stod jag där och fattade ingenting. Innan dagen var slut ringde han och sa att han ångrat sig, han älskar mig och vill inget annat än att vara med mig. Det tog tid men vi tog oss igenom det och vi blev lyckligare än någonsin känns det som, och har varit så ända fram till för två månader sedan. Under hösten mår han dåligt, han får varje år en släng av höstdepression och i år har det även varit mycket stress efter att han blivit uppsagd p g a Corona och fått nytt jobb. Det senaste halvåret har både husköp och barn varit på tapeten, vi bestämde gemensamt att vi skulle börja försöka i slutet på november/december. Slutet på november kom, men dagen efter kommer han hem och berättar att han inte känner sig lycklig. Vi gråter, pratar och jag tänker att nu avslutar han vår relation. Men nej, han tittar mig i ögonen och säger att han är jättekär i mig och vill vara med mig. Under de nästkommande dagarna pratar vi igenom vad som hänt och vad vi behöver göra i vår relation men han säger att han tycker vi har det jättebra, men att vi borde skjuta på barnbiten tills han mår bättre bara. Det är alltså det enda han vill förändra. Då jag känner en stark längtan efter barn och inte vill skjuta på det i oändlighet bestämmer vi att vi skjuter på det tre månader till. Efter två månader när jag kommer hem sitter han i soffan och jag ser att något är fel. Han gör slut, säger att han tappat alla känslor, han är inte kär längre. Han säger även att det inte finns något kvar att väcka till liv, det är helt kört. Men jag kan inte acceptera att man kan gå från sprudlande lycklig, prata hus och barn till att det finns NOLL känslor kvar på två månaders tid, för det är inom den tidsramen som han själv uppger att känslorna sviktat. Han är min älskare, bästa vän, trygghet och familj. Kan inte se ett liv utan honom. Vad gör vi?