Jag har vart tillsammans med min sambo i sex år och vi har en dotter på två år. I snart ett år  har jag känt att känslorna försvunnit och att vi bara är kompisar. Hon älskar fortfarande mig men jag får mest panik om hon vill kramas eller pussas osv. Ibland känns livet helt ok och jag känner att jag kan leva med att ha det så här för vår dotter, men ibland mår jag dåligt och vill lämna. Jag är "bara" 30 och funderar på om livet ska vara så här. Jag har egentligen allt jag nånsin drömt om; sambo, barn, hus, sommarstuga och vi har samma intressen och syn på barnuppfostran. Och ändå är jag inte nöjd och jag hatar mig själv för det och att känslorna vart borta så länge. Sedan hände något som inte gjorde saken bättre direkt. I somras var jag känslomässigt otrogen under några månader. Hade verkligen känslor för den andra personen och vi skrev och sa saker till varandra som är långt ifrån ok när man är i ett förhållande. Sista månaden var jag även fysiskt otrogen innan den andra personen avslutade allt vilket gjorde mig förkrossad. Så om jag tyckte jag mådde dåligt innan sommaren när "bara" känslorna för min sambo var borta så mår jag ännu sämre nu då jag fortfarande inte har känslor för min sambo och samtidigt har känslor för en annan person där känslorna inte är besvarade (eller jo de är dom men hon vill inte lämna sin familj för mig). Efter detta bestämde jag mig för att ge mitt nuvarande förhållande en chans. Nu har det gått ett halvår och oftast känner jag att jag vill gå isär. Samtidigt tänker jag på dottern och vill att hon ska växa upp i en familj med syskon och just då känner jag att jag måste försöka, men jag mår så dåligt att jag bara längtar till att bli själv. Samtidigt känner jag att jag inte kan ge upp utan jag måste ge detta en ärlig chans för att då eventuellt kunna gå isär med känslan att jag försökt då jag det senaste halvåret inte försökt på riktigt då jag mått så dåligt, dels för att känslorna för min sambo är borta och dels för att jag har känslor för en annan. Nu till min egentliga fråga: Jag har inte berättat om otroheten vilket kanske gör att jag inte gått in till 100 % med att försöka. Kan man bara leva vidare med det här eller ska man berätta? Nu tänker jag för min sambos skull egentligen. För min skull vill jag berätta för att ha en anledning att gå isär. Men det värsta är att jag tror hon kommer förlåta mig och vilja fortsätta även om jag berättar. Och jag känner ingen direkt ånger eller vilja att reparera vårt förhållande vilket jag borde göra efter en sån sak. Så för hennes skull kanske det är bäst att inte veta för att kanske kunna rädda det vi hade? Så jag vet inte om jag ska fortsätta försöka och om jag får tillbaka känslorna, berätta när jag faktiskt känner ånger eller att jag vill rädda? Kommer jag kunna gå in helhjärtat med att försöka rädda vårt förhållande om jag inte berättar? Som det känns nu vill jag inte ens rädda det. Jag vill vara själv. Men jag tänker på vår dotter. Hur länge ska man försöka innan man går isär? Var jag otrogen för att ha en anledning att lämna eller har jag verkligen känslor på riktigt för den andra personen?