Jag och min pojkvän har varit ett par i snart två år. Han är otroligt lugn, trygg och förstående samt tar mig för den jag är, och är precis allt som jag kan föreställa mig att en bra partner ska vara. Jag kan verkligen inte föreställa mig en bättre person att dela sitt liv med! Vi träffades på högskolan, jag hade nyligen avslutat en påfrestande relation med min första riktiga pojkvän. Det var jag som gjorde slut för att jag kände hur jag gav mycket mer energi och livslust än vad jag fick tillbaka. Det var rätt beslut. För sedan träffade jag min nuvarande, som var allt och mycket mer än vad jag kunde önska mig. Senaste året har varit otroligt turbulent kring studierna. Jag mådde mycket dåligt under den tiden, med mycket stressymptom som magproblem, krampkänningar (har epilepsi), illamående och svårt att sova, men min pojkvän fanns alltid där för mig. Jag studerade på hundra procent, arbetade extra med projekt och kurser utanför studierna men har nu tagit examen, fixat en lägenhet, har en underbar pojkvän och ett jobb jag trivs med. Allt har fallit på plats. I våras var jag så nöjd med mitt liv, jag hade ett stabilt förhållande där jag kunde vara mig själv, och blev välkomnad in i en fantastisk kultur med vänner och släkt. Jag kände mig som hemma! Tyvärr kunde vi inte ses på hela sommaren pga Corona, men distans har inte varit några problem för mig tidigare så från början var jag inte orolig. Men en dag under sommaren så total vände allt. När jag mådde som bäst, fick jag efter en trevlig midsommar världens ångestattack som slog klorna i mig, och den har inte släppt… Jag hoppades att när jag äntligen efter åtta veckor fick träffa min pojkvän igen skulle allt kännas som vanligt, men icke. Saker som jag älskade att göra förut, äta på restaurang tillsammans, mysa framför en film, gå ut och gå, samtala om livet, träffa hans släkt och vänner. Allt sådant ger mig nu totala panikkänslor och en vilja att fly, långt, långt bort. Vad är det som har hänt?? Jag blir så otroligt besviken på mina känslor och beteende… Jag har ju precis allt jag drömt om hos en partner. Vi planerade i början av våren att flytta ihop efter ett år när hans studier var klara och såg mycket fram emot det, men nu klarar jag inte av att ens tänka på det. Har jag slutat vara kär? Eller vad är det som gör att jag känner att jag inte kan vara med honom, jag känner mig totalt tom och panikslagen. Jag vill verkligen kämpa för att det ska kännas bra och utsätta mig för det som är jobbigt, så därför är jag kvar för jag vet att jag inte vill ge upp allt det fina som kommit i min väg pga rädsla och ångest. Jag vet att jag älskar honom, han är fantastisk. Jag har sedan sommaren börjat gå i KBT-terapi för min ångest, och vi har spårat den tillbaka till från när jag var ung. Mina föräldrar bråkade mycket, skilde sig och min mamma skaffade flera män efter det. Men de var inga trevliga killar, med psykiska och perversa problem. Jag trippade ofta omkring på tå runt min mamma, såg till att det var städat när hon kom hem, inte lägga mina känslor av att må dåligt på henne. För jag visste att hon också mådde dåligt. Det här mönstret är inget jag vill att mina framtida barn ska efterlikna, så jag måste se till att det bryts med mig. Finns det några svar som får mig att hålla hoppet uppe?