Kära Sara!

Tack för att du ville dela med dig.

Först av allt vill jag särskilja begreppen: självförtroende handlar om hur bra eller dålig du är på olika saker, medan självkänslan handlar mer om hur du tänker och känner om dig själv. När vi blir bekräftade enbart genom våra prestationer tror vi att vårt enda värde är just genom prestationer. Något som inte gör det enklare i vårt samhälle, där vi lever i en konkurrerande värld och snudd på narcissistisk kultur, där vi ständigt ska mätas och jämföras med varandra.

Varje litet barn absorberar föräldrarnas inställning till det för att sedan kliva ut i vida världen med glasögon som ser och tror att den fungerar såsom föräldrarna en gång visade dem. Vi blir alla programmerade med ord som vi tillskrivits som barn. Dessa barndomsprogrammeringar får vi bearbeta och jobba bort som vuxna ibland. Om man får villkorad kärlek genom prestationer tror man att man endast är tillräcklig och duger när man presterar. (Det finns många prestationsprinsar och prinsessor i vårt avlånga land.)

När din chef ger dig beröm låter det som komplimangerna blir som socker på en sked som ständigt rinner igenom. Att arbeta med begreppet självmedkänsla kan vara ett sätt att öva för dig. Självmedkänsla grundar sig i att man bygger in en inre tröstare som stöttar dig i motgångar, och på samma gång har man ett värde utan prestation. Självmedkänsla är ett motgift mot både skam och ondska, och den inre stöttande rösten mäter, jämför inte dig, utan är omtänksam och mänsklig. Den säger saker som: Jag ser att du kämpar! Vad behöver du nu? Du duger som du är! Du har ett värde utan prestation. Något som ger dig en klapp på axeln när livet känns svårt och motigt.

Det finns liv i varje dag och du vet väl om att du är värdefull!

Med värme!
Charlotta