Han har svårt att se oss som ett par – på grund av mina små barn

Jag träffade en man förra sommaren som nyligen hade avslutat en ganska destruktiv relation med en kvinna som var bipolär. Så när vi började dejta var han ganska trasig i själen, grubblade mycket och så vidare. Men vårt umgänge utvecklades till en relation ändå och vi hade x antal fina månader ihop. Hans dilemma var dock att mina barn är så små i hans ögon, i förhållande till hans tonårsbarn. Det blev till slut en så stor grej för honom att han valde att avsluta relationen våras. Han tyckte det var fel att jag skulle ”köpa hans familj” och inte han min. (Jag ställde dock inga krav på detta eller ett samboskap.) Nu till mitt dilemma: Vi har ändå fortsatt att umgås ihop och med hans barn, åka på semester ihop och vi har till och med utvecklat en fysisk relation igen efter ett par månader. Han säger att han ”tycker väldigt mycket om mig och trivs väldigt bra i mitt sällskap". Men att han återigen inte orkar med ett engagemang gentemot mina barn som kommer vara små i några år till. Och att han förstår om det känns dubbelt för mig, men att han har svårt att se oss som ett par, på grund av barnen. Samtidigt som det blir svårt att träffa någon i framtiden när vi umgås som vi gör. Vi pratar alltid i telefon de få dagar vi inte ses. I mina ögon är detta en relation. Jag kan inte välja att avsluta vårt umgänge för jag älskar honom. Hur tänker han i detta läge när han agerar så mot mig? Har han känslor eller är jag bara ett substitut?