Hur lär jag mig hantera att mitt vuxna barn distanserar sig från mig?

Jag undrar hur jag ska lära mig förhålla mig till att det utflugna barnet har sånt behov av att distansera sig från oss föräldrar? Och kanske allra mest från mig som mamma. Vi har varit en familj som har pratat mycket, haft nära band och starka kärleksyttringar, men nu känns det som om det rasar. Som om äldre barnets sambo och kompisar helt och hållet har tagit familjens plats. Jag förstår att själva problemet ligger hos mig, min identitet som mamma och min sviktande självkänsla, men är på något vis chockad över att det så älskade vuxna barnet (22 år) nu inte har behov av kontakt. Inte hör av sig spontant, inte tackar för gåvor och brev och inte alltid svarar. Försöker höra av mig högst ett par gånger i veckan men känner mig konstant ledsen och bortvald och vet inte hur jag ska hantera de känslorna. Vill inte skuldbelägga så jag försöker hålla tillbaka, men det är svårt när längtan är så stor. Vi bor i olika länder och kan sällan ses, och då jag inte arbetar har jag mycket tid över för att grubbla på sånt här. Inser att det är jag som behöver stå tillbaka, men samtidigt finns en sorg över att ens barn inte tycks reflektera över - eller stå ut med - mitt behov av kontakt. Jag har betydelsefulla relationer, en hobby som engagerar mig och ett gott äktenskap - men ändå finns ett glupande tomrum när barnet inte längre visar att jag behövs. Barn behöver få bli vuxna, det kan jag förstå intellektuellt. Men är det orimligt att förvänta sig att det i vuxenheten ingår att visa att man bryr sig om sina föräldrar? Det finns också ett syskon som snart är stor nog att flytta, och inte heller mellan syskonen finns någon kontakt. Det bidrar till känslan av att familjen fallit sönder, trots att äktenskapet hållit. Hur hittar jag ut ur den här sorgen?